Jag ska vara stol över det val jag gjort

Ibland fattar jag verkligen inte hur jag fungerar. Hur jag kan vara så pass stark, självsäker med god självkänsla för att sen i vissa områden helt sakna allt. Inte ha en uns till försvar eller rustning. Det är som om hela skalet man har är maskätet men hålen syns inte. De bara finns där, som mjuka punkter i någon som i övrigt är rätt hårt.

Mina sockervärden har blivit sämre. Eller, kanske aldrig ritkigt blivit bättre efter graviditeten. Jag vet inte riktigt vilket eftersom jag aldrig gick och gjorde den där belastningen som jag blev kallad till. Nu har man rynkat på näsan både av ett enkelt blodprov till lika långtidssockret. Så jag vet att det är dags nu. Det är ett måste. Vill jag inte sitta med diabetes inom en mycket snar framtid så måste jag ta tag i det här.
Det här är ordningen jag väljer:
1 – börja motionera (är redan gjort av andra skäl)
2 – gå ner i vikt
3 – äta bättre, kommer ju lite hand i hand med gå ner i vikten.
4 – gör en ordentlig diabetesutredning för att se vart jag står idag.

Man kan tycka att det borde göras i någon annan ordning. Men så här har jag bestämt mig. Mest för att jag vet att kost, motion och vikt kommer ändå vara det första man börjar titta på om sockervärderna är dåliga.
Under 2013 har jag ändå gjort en del ändrigar i mitt liv till det bättre. Det har resulterat i ca 5-6kg minus på vågen. Men det räcker inte. Det räcker inte i närheten. Och hastigheten är inte tillräckligt bra. När jag gick och gjorde en analys så visade den att jag behöver gå ner 16kg till för att hamna på en bra fettprocent. 16kg till. Det innebär att jag landar på en vikt jag hade typ i 9:an. Det är tufft. Och då går det inte att träna lite mer och ändra lite på matvanorna. Viktväktarna skulle kunna funka. Men jag vet hur tufft det är. Jag landar på så många platåer. Jag går ner 2-3 hekto i veckan. Och efter ett tag, när kilona ändå har droppat så börjar jag känna mig ok och orkar inte hålla hårt i poängen. Då går det ännu långsammare och jag tappar sugen helt.
Been there. Done that.

Så den här gången har jag valt en annan väg. Inte nödvändigtvis lättare, men en annan väg.
Jag äter måltidsersättning och kör en hård hård viktnedgång i ca 12 veckor. Därefter blir fokuset att lära sig att leva på jämnvikt. Jag har sett många här på jobbet som lyckats och jag känner mig grymt taggad. Speciellt när jag redan nu gått ner 3kg och plötsligt kan ha de där jeansen som legat som nästa mål i viktnedgången hela hösten.
Men metoden är aggresiv. Just nu äter jag det bisarra av 600 kalorier per dag. Det ska jag inte göra så länge. Men jag gör det just nu. Och det finns så många människor som har åsikter. De tycker högt och brett om vad de anser är rätt och fel. Jag kanske också ska påpeka att de allra flesta av dessa är mellan smala till normalviktiga med ett hyfsat sunt förhållande till mat och småätande. Och de utnyttjar sina gymkort alldeles utmärkt.

Och av någon anledning saknar jag helt rustning här. Det finns många på jobbet som gjort samma sak som jag. Så det är ingen okänd grej. Itrim är klart etablerat i Stockholm i alla fall. Ändå är jag så himla rädd att säga som det är. Att stå för min shaker som jag står och skakar vid lunchen och mellanmålet.
Sprang på en gammal vän igår.
- Vi kan väl äta lunch någon dag, hör jag mig säga.
Trots att jag vet att jag inte kommer äta mat på ett antal veckor framöver. Men jag tänker att jag säger det och sen blir det inte av förrän till våren. Det blir ju lätt så. Men hon är en riktig Doer. Så när jag kommer tillbaka till kontoret ligger en lunch-date i mailboxen. Som jag tackar ja till. Tänker att jag får väl komma med någon ursäkt och ställa in.
Va fan!! Jag är 38 år gammal. Jag ska väl för i helvete inte behöva ljuga när jag gör en insats för min hälsa och välmående? Ursäkta, men vad håller jag på med.

Jag fick ta ett varv till kaffemaskinen bara för att få lite andrum. När jag kom tillbaka satte jag mig ner och skrev ett mail. Berättade som det var och att jag gärna träffades, men medan de åt lunch skulle jag ta en kopp kaffe om det funkade för damerna. Och visst gjorde det det. Varför skulle det inte? De är ju mina vänner. Det spelar väl ingen roll för dem vad jag äter eller inte äter.
Så idiotiskt att gå omkring och försöka dölja och gömma.
En annan vän, som precis gjort den här resan jag ska göra, är superengagerad i mitt beslut. Ställer frågor hur jag mår, hur det känns och så. Sen säger hon
- Eller, du kanske inte vill vara öppen med det här? Jag kanske inte ska fråga inför andra?
Innuti mig säger en röst ”Nej, jag vill helst hålla det så privat som möjligt”
Men det funkar ju inte så!! Jag kan inte göra den här förändringen i mitt liv om den ska hållas hemlig. Jag måste vara både öppen och stolt över det jag gör. Annars kommer jag bara misslyckas. Och jag ska fan i mig inte misslyckas.

Jag ska lyckas. Jag ska viga 2 år till att aktivit verkligen få det här på plats. Att byta viktgrupp och sen hålla mig kvar i den nya gruppen. Jag ska jobba häcken av mig för att ändra vanor och beteenden. Och jag ska inte, jag upprepar, SKA INTE skämmas för något jag gör i detta arbete. Inte dölja. Inte ljuga. Inte undvika.
Sen får vem som helst tycka och tänka vad de vill.
”Bra och riktig mat är det ända som behövs”-folket kan ta sig i arslet och gå och spela boll någonstans.
Eller nej. Jag ska kunna ta deras åsikter också. Jag ska kunna stå och lyssna på någon orera om hur lätt det är att vara sund och vacker. Jag behöver inte hålla med. Jag behöver inte heller diskutera saken. Jag kan bara vara tyst och fokusera på mig och mitt eget liv. För de har faktiskt rätt att tycka så. För det funkar för dem. Och allt som funkar är en okej lösning. Var hen har rätt till sitt eget livs lösningar.

Amen.