Äntligen vardag!

Julledigheten har varit lång och härlig. Själva julveckan var det inga bonusbarn här - de var hos mamma. Så vi, tre vuxna och två barn, hade gott om tid att pilla navelludd, göra julgodis, gosa, spela spel och bara ta det lugnt. Själva julafton var vi hos makens föräldrar och innan dess hade maken berättat för svärmor om hur vi valt att leva. Han passade också på att berätta om mitt möte med väggen och jag tror att det chockade henne värre än att vi valt att leva med M också. Jag trodde att maken berättat om det för länge sedan och det trodde nog han också. Men tydligen hade det inte nått fram.

Nyårsveckan var däremot allt annat än lugn. Tre bonusbarn där pojken berättar att han inte fått sina mediciner i tid (de ska tas före klockan nio på morgonen för att hinna gå ur kroppen innan det är dags att sova) gjort att han varit vaken långt in på nätterna. Och 3 1/2-åringen sov till halv tio första dagen. Det var bara att börja vända tillbaks dygnet för barnen så att vi skulle kunna samexistera.

Sammanbrottet innan jul har lett till att jag skapar tom tid runt mig. Under ledigheten har det inte alltid gått att få till utifrån de behov jag har - men när skolan började igen tog jag mig tiden. Allt annat fick vänta. Tystnaden hemma var vilsam och välbehövlig. Köpte några kioskromaner och låg och läste dem under dagarna. Harlequin-romaner må vara uppbyggda på precis samma sätt allihop, men de är ord på sidor som ockuperar hjärnan precis så mycket att den inte sticker iväg och börjar fundera en massa utan att för den sakens skull skapa nya tankar. Vila för hjärnan helt enkelt.

Nu är allt tillbaks i gängorna igen och då poppar nästa problem upp. För att börja från början så har Ms 14-åring bara träffat pappa vid ett par tillfällen sedan augusti då separationen skedde. Hon hävdar ändå att M skiter i sonen och därtill behandlar 9-åringen illa. Vad hon får den informationen ifrån är oklart. Därtill är källan inte tillförlitlig då M tillbringar väldigt mycket tid med sina barn och att behandla någon illa är inte något jag tror att han ens förmår. Men nu har 9-åringen börjat säga exakt samma sak - och när jag säger exakt så menar jag ord för ord precis samma sak. Det är dessutom ett ordval som 9-åringen inte skulle göra själv.

Jag tror - och det är mina spekulationer då jag inte känner mamman - att mamman är rätt bitter över att M gått vidare så fort och att hon förlorat den kontroll hon haft över honom. Det bygger jag på att var gång M och mamman träffats för att prata om barnen och hur de ska hantera olika saker som rör barnen så har mamman verbalt slagit till M precis där det gör som ondast för M. I mycket har jag kunnat hjälpa honom, visa honom verktyg och hur han kan använda dem för att behålla fokus på det som är viktigt - samarbetet runt barnen. Men M känner sig oerhört sårbar och utsatt i de samarbetssamtal som sker hos socialtjänsten. Mamman är själv socialarbetare som jobbar inom barn- och familjeenheten i vår kommun och samtalen sker i en grannkommun - tre socialare och så M som ser ner på sig själv i sällskapet. Han är ju bara ”en jävla hantverkare”. Mamman fokuserar på att slå ner på hans föräldraskap och jag påminner honom om att om han nu är en sådan förfärlig pappa så måste hon ju vara helt dum i huvudet som valt att skaffa inte mindre än fyra barn tillsammans med honom. Och vad den kvinnan än är så är hon inte dum i huvudet.

9-åringens favoritsätt att hantera konflikter är att fly. Och konflikter blir det en del av eftersom hon har svårt att riktigt landa när hon byter boende. Det leder i sin tur till att hon vill åka tillbaks till mamma så fort hon kommit hit och eftersom hon har fått göra det några gånger så har hon etablerat sin flyktväg. Nu försöker vi täppa till den vägen men det är alltid svårare att stoppa tillbaks grisen i säcken än att behålla den där till att börja med så konflikterna runt det hela blir svåra. Speciellt som 9-åringen vet att pappa inte kan hantera att hon gråter - så hon gråter en hel del.
Det finns en oerhörd styrka i att vara tre vuxna. Förutom att vi har olika förmågor och intressen som på olika sätt bidrar till familjen så är det väldigt skönt att vara så många när ett barn kräver mycket uppmärksamhet. Vi hinner ändå med de andra barnen - oavsett om det rör ihop sig vid läggdags eller vid något annat tillfälle när andra barn behöver uppmärksamhet och stöd. Och de samtal vi har när barnen kommit i säng är lika häftiga var gång. Den dynamik som finns har jag aldrig varit med om i ett samtal på två. Vi har dessutom olika perspektiv och det bidrar till en korsbefruktning som är fascinerande.

Och vad gäller problemen som uppstår så har jag väntat på dem. Smekmånadsfasen är över - dags att börja jobba med att få verkligheten att funka för alla. Och att få alla att inse att det är precis det vi gör, att vi ser alla barn som individer och att även om alla måste göra kompromisser så försöker vi att hitta vägar som fungerar för alla - inte bara för exempelvis barnet med ADHD. Jag bär en övertygelse om att det kommer att bli himla bra - och jag tror faktiskt att inte bara de andra vuxna utan också barnen tror att det kommer att bli bra. Även om det gnisslar lite på vägen.