Nu är det jul igen

Plötsligt bor vi nästan ihop. M och något eller några av hans barn är hos oss nästan alltid. Och mitt stora barn får tokbryt när de varit här för länge. Själv klarar jag det lite längre – men inte så mycket. Igår fick M åka hem. Idag skulle jag nog varit där egentligen men jag måste nog inse att jag inte orkar. Hur mycket jag än längtar efter att krypa in i Ms famn.

Det är mycket att anpassa sig till. Och det är väl egentligen inte någon större fara. Maken och yngsta barnet njuter och anpassar sig – de älskar när det är folk runt dem hela tiden. Jag och äldsta barnet njuter, anpassar oss och får tokbryten. Vi behöver tom tid. Tyst tid. Tid när vi får bara vara utan att behöva förhålla oss till någon alls.

Plötsligt minns jag att det, att jag inte behövde förhålla mig till maken bara för att vi var i samma rum, var en av de saker som gjorde att jag bestämde mig för att flytta ihop med honom. Maken kan finnas utan att på något sätt vara påträngande. M och ett av hans barn har diagnosen ADHD och det är något med H:et som gör att de är svåra att ignorera. De liksom finns i utkanten (eller för all del, väldigt centralt) i mitt medvetande hela tiden. Måste lära mig att backa in i eget rum, att gömma mig lite, för att få min tomma tid.


Snart är det jul och insikten trillade som ett ton sten i huvudet på mig tidigare idag. Och för första gången på många månader brakade jag ihop. Mitt i all gråt och all snor inser jag att jag inte är så frisk, inte så stark som jag tror att jag är. Som jag låtsas att jag är, som jag vill vara. Men när man brutit ihop är det att komma igen som gäller. Och att minnas att vara lite mer rädd om mig. Att inte kräva högfunktionalitet av mig hela tiden. Julen är snart här och det viktigaste med det är att hitta friden, glädjen och gemenskapen. Inte att det är så jädra städat och så oändliga mängder hemlagad mat överallt. Och vår vana trogen lär vi göra julgodis mest hela mellandagarna. Till nyår brukar vi ha massor med godsaker att bjuda på.