Julefriden är redo att sänkas. Jag har gått på lov och tumlar runt i de förändringar som skett de senaste två månaderna. Wtf liksom. Trodde inte att jag skulle drabbas av en sådan 30-årskris men det måste väl vara det? Än är jag 29 men de två gigantiska förändringar som jag drivit igenom i mitt liv sedan slutet av november, är väl en reaktion på något i alla fall. Plus jagar lammkött.
Vi får se hur det blir. Jag önskar att jag kunde slippa nätternas gnagande tvivel men det är väl för mycket begärt så här nära inpå. Det dyker upp små pang av saknad och tomhet. Det dyker upp rätt stora pang av rädsla inför det nya. Det rullar på. Vänner, kollegor, familj. Stöttepelare. Det är där jag får hänga upp mig.
Jag har haft en rullande att-göra-lista där följande punkter kvarstår:
- Städa lägenheten ordentligt (whops)
- Boka klipptid (inte helt lätt i december)
- Reda ut jävla saker med OVMFI
- Get yourself together
Klipptiden får jag väl fixa efter jul och städa lägenheten, well. Den hinner väl bli smutsig igen... Men det här med att reda ut saker alltså. Jag gjorde ett rätt tappert försök men fick ett svar som inte uppmuntrade till något och då kände jag mest att whatever, jag åker väl hem en vecka då. Så får han göra vad han nu tänker göra under den veckan. I min fantasi: träffa någon annan, bli hejdlöst kär och försvinna från mitt liv. Å andra sidan skulle väl inte mina patetiska försök att Prata hindra honom från det heller så whatever.
Jag tror ändå att jag kanske därmed kan stryka get yourself together från listan? Saker är inte utredda men de är kanske hyfsat överkomna i alla fall. Nu när vi slutat prata är han online hela tiden (i svackan var han ofta offline, givetvis lägger jag det helt på min ständiga närvaro och mitt tjat)
Jag vet inte. Jag tror att jag kanske är på väg att bli förkyld igen. Träningen idag gav mig ingen som helst endorfinkick och jag är lite täppt i ena näsborren.
A thrilling read detta, känner jag.