sista jobbdagen innan min långa julledighet börjar. jag känner mig hyfsat klar med det mesta och ska nog inte behöva panikjobba in i det sista. däremot har jag lite ärenden efter jobbet, banken, systemet, affären. ungefär som alla andra människor idag antar jag. suck, jag som hatar att trängas med folk men jag kan ju knappast skylla på någon annan för den här usla planeringen. eller jag hade i och för sig tänkt beta av systembolaget i tisdags när jag var och passade barnbarnen, men det drog ut på tiden så jag hann inte innan stängningsdags och sen har jag inte hunnit på grund av after work och bilstrul. så det får bli idag. eller på måndag, då är jag ju faktiskt till och med ledig, men jag gillar inte att ha saker hängandes över mig och dessutom måste jag ändå handla mat och gå på banken och har man två ärenden kan man väl lika gärna ha tre.
jag hade tänkt springa en runda innan jobbet i morse, men det var verkligen snorhalt så jag lät bli. få se om jag hinner med en runda på lunchen eller ej, just idag känns det nästan viktigare att prioritera att komma iväg och uträtta ärenden. men för övrigt känns det verkligen som att jag har kommit in i ett bra flyt med löpningen nu. för varje gång jag har skadat mig, vilat, satt igång igen så har det känts mer och mer jobbigt att få igång flåset, nästan oöverstigligt faktiskt. en runda på tre kilometer i ytterst moderat tempo har känts som minst en mil och efter varje liten backe har jag nästan velat ha syrgas. och jag blir så avundsjuk och provocerad på folk som beklagar sig över att de är så otränade och så sticker de ut och springer 15 km som om det inte vore någonting. men nu är det stadiet förbi. inte så att jag springer 15 km som ingenting, för nu följer jag ett strikt upptrappningsschema både när det gäller distans och antal löptillfällen per vecka. i måndags sprang jag en runda som är drygt 7 km och när jag kom tillbaks så kände jag att fan, här finns det krafter kvar. då fick jag besinna mig och tysta ner det där "äh, jag tar ett varv till" som låg och pulserade i takt med stegen, för det är så man, jag, skadar sig. för att jag blir så euforisk och vill bara springa längre och oftare och så hinner inte måndagsexemplaret till kropp med i svängarna utan bjuder på någon inflammation i någon kritisk kroppsdel, jag har avverkat fot, höft och knä i nämnd ordning och roligare kan man ju ha. därför har jag bestämt mig för att SKYNDA LÅNGSAMT och inte göra om samma misstag en gång till.
och långsamt går det för övrigt också rent hastighetsmässigt, det är nästan pinsamt hur långsam jag är. jag har i och för sig aldrig varit snabb, men "förr" kunde jag väl tycka att runt 6.30 var ett hyfsat behagligt tempo. men nu tycker jag att jag ändå är och tänjer lite på bekvämlighetszonens ytterkanter, men ändå hamnar jag snarare i ett 7-minuterstempo. men so what då om jag aldrig blir en ny evy palm. det viktigaste är väl ändå att det känns bra, och det gör det ju.
det där med tider och tempo pratar man ju tydligen inte om öppet om man inte är väldigt snabb då. oklart varför, för alla har ju ändå inte samma förutsättningar och det borde väl kvitta i vilket tempo man springer så länge man inte avser att tävla, kan jag ju tycka.
och häromdagen så frågade jag en person som visade sig vara född 1967 hur gammal han var, och han betedde sig nästan som att jag hade undrat hur långt könsorgan han hade. varför är det sån hysch-hysch kring ÅLDER av alla grejer, det är ju ändå inget man kan göra något åt. jag är 45 år och tycker generellt att livet bara blir bättre och bättre, jag skulle aldrig vilja vara 20 igen. men tydligen ska man gå omkring och kokettera och vara lite hemlig med hur gammal man är och bli jätteglad när någon säger att "jag trodde bara du var xx år" eller man blir ombedd att visa leg på systemet. gud så barnsligt.
ja, men nu ska jag väl jobba lite så jag får min efterlängtade j.u.l.l.e.d.i.g.h.e.t.