När julen står för dörren

Doktorn hittade tillräckligt med diffust skit i vänstra lungan för att tycka det var ok att börja medicinera. Så nu har jag 7 dagar framför mig att se om medicinen har någon verkan. Parallellt med lungor och luftrör har jag problem med ont i halsen, bihålor, tryck på höger öra och ont i käkbenen i munnen. Jag känner mig helt svullen i hela fejjan och får mitt allmäntillstånd att kännas rätt sumpigt.
Grodan har vi skickat upp till landet med mormor och morfar. Tusse går på dagis. Det är bra övning att gå på dagis utan brorsan. Och det är inte helt fel att låta barnen få lite utrymme och slippa den ständiga konkuransen av varandra.

Julen står för dörren och jag är inte i närheten av klar med det som ska fixas. Jag har ingen aning hur jag ska få ihop tidplanen. Min förmåga som projektledare och sätta upp tidplaner verkar just nu vara noll. Så jag bara kör på och liksom hoppas att det kommer ordna sig. För det brukar väl det. Gör det inte?

Idag ringde telefonen. Det var mamma. Trodde jag.
- Ja, det är Jazzie
- *tystnad*
- Hallå?
- Hej mamma, hör jag Grodan säga. När du och Tusse kommer på lördag, kan du packa med mina batmantofflor?
- Dina batmantofflor?
- Ja. Kan du det?
- Ja, det kan jag nog göra.
Grodan slutar prata med mig och vänder sig till mormor och utbrister ”Hon kan det. Det gick bra!”

Hahaha. Hans batmantofflor är foppatofflorna från i somras. Vad han ska ha dem till vet jag inte. Men det var tydligen viktigt. Så jag får väl ta och leta fram dem och packa ner dem. Jag blir alltid så imponerad när Grodan gör ett schysst telefonsamtal. För telefon är en ganska komplicerad kommunikationsapparat. Oftast är han bara tyst och lyssnar på den som pratar. Svarar kanske ja eller nej på direkta frågor. Men det är svårt för barn att kommunicera med någon de inte ser. Sinnerna får inte riktigt ihop det.

Nu måste jag jobba vidare