Igår var jag ute på middag med en gammal och kär vän. Det var längesen nu vi tog oss den tiden. Och det var underbart.
Vi satt och gnällde mest, men shit som jag behövde det. Att få berätta om det som är jobbigt och hur jag känner mig. Att få ösa ur mig och få ett förstående öra tillbaka. Hennes ungar är några år äldre än mina, så hon ligger lite före mig. Och det är så skönt att få bekräftelse att jag inte är den enda som känner och mår så här.
Hon berättar om de år hon gått med dåligt samvete så fort hon varit hemifrån. Hur hon våndats och inte kunnat njuta. Hur hon lämnat festen efter middagen istället för att stanna kvar. Och hur hon nu har fått nog utav det och bestämt sig att ge sig själv lite slack.
Jag behöver det. Jag behöver få höra sånt så jälva mycket. Och medan den ena av oss berättar om en jävlig händelse, taget ur vårt liv, sitter den andra och skrattar gott. Och det lättar på trycket. Att få skratta åt någon annans elände. Att se någon skratta åt mitt. För det bekräftar det absurda. Jag är inte tokig, eller överkänslig, eller soft. Det är fan i mig en jäkla resa det här. Det kräver det bästa av en och inte ens det räcker till.
Vi pratade om begynnande 40-årskris. Något som hon känner av och jag inte alls. Hon tycker det är jobbigt att bli äldre och jag tycker det är rätt skönt om än konstigt. Jag gillar att vara 38 år, men det är svårt för min hjärna att förstå att jag inte är 25 längre. Hon tycker det är jobbigt att inte längre vara i 35-årsåldern. Och 40 känns för henne galet. Jag tycker det ska bli roligt. Hon tycker det inte längre går att skjuta upp saker. Jag känner att man har pengar, pondus och möjligheter att göra vad man vill. Det svåraste är kanske att veta vad man vill.
Vi pratar om våra livsparnters. Våra barn. Våra mammor. Om julen. Och tar en sväng ner för memory lane där vi minns svunna tider. Vi kommer ihåg olika saker visar det sig. Tiden har strömmat igenom och tagit med sig bitar ur vår historia. Men inte samma bitar, så tillsammans lyckas vi pussla ihop vad som verkar vara en hel minnesbild. Vi pratar om vår ungdom och skrattar åt gamla ligg.
Och allt det här sker utan dåligt samvete. Det var en befriande kväll.
låter helt underbart. älskar såna där ohämmade orgier i gnäll och att få bekräftat att man inte är helt knäpp i huvudet :)
2013-12-12 13:36:22
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte