Mitt dåliga samvete

Igår kom den senaste månadens skit ikapp och jag fullkomligen brisserade.
I ett helt annat ämne. Så klart. Är det inte så det fungerar? Frustrationen byggs upp kring saker som man själv inte kan göra så mycket åt. När det nått en viss massa blir ämnet explosivt och det antänds av något som lättare går att attakera.
Sambon.
Vad lättare mål finns det att attakera?
Han är där. Och han är inte perfekt. Det finns en massa skit man kan använda som gnista. Så det gjorde jag. Så klart.
Och inte var jag orginell heller. Tog bits and pieces bakade ihop dem och fick dem att höra ihop för att de alla faktiskt finns med i den stora bilden som heter ”Vårt liv”.

Igår var Sambon dessutom lätt att skjuta ner. Helt oförberedd som han var.
Månadens frustration blandades med årets upplagrade situation. För det är dit jag kommer. Förr eller senare. 2013 har varit ett så otillfredsställande år för mig. Dessutom har jag blivit en person som jag inte riktigt vill vara.
Sambon hjälper till att göra mig till den. Men han är inte ensam. Det mesta sköter jag själv.

Jag lider av grymt dåligt samvete när jag lämnar Sambon ensam med barnen. Jag vet inte varför. Han är en fullt kapabel förälder. Det finns ingen anledning till att han inte skulle kunna eller orka ratta sina två egna ungar. Men jag får sjukt dåligt samvete och det förstör nöjet att få vara borta.
Själv ser jag mig som mer än kapabel att ensam ta hand om våra ungar. Jag ser det som en självklarhet. Varför skulle jag inte? Två ungar är väl ingen omöjlighet på något sätt? Så varför känner jag inte samma självklarhet när det är Sambon som ska vara hemma?

Den del som han bidrar till problemet är att han inte lägger band på vad han berättar när jag kommer hem. Han börjar berätta allt jobbigt som har hänt. Han uppför sig som om han vore slutkörd. Och han spar inte på detaljerna. Vilket får det hela att framstå som om han har haft en sån där riktig skitdag som visserligen händer men inte hör till vanligheterna. SEN säger han ”Men vi har ju haft det bra också”
När Sambon är borta och jag är ensam med ungarna burkar jag kanske spara vissa detaljer. Jag behöver inte säga att nattningen inte gick rekordfort. Så länge det håller sig inom normalt så behöver jag inte berätta det som om det vore jävligt jobbigt. Det är ju trots allt bara vardag. Jag börjar berätta de bra sakerna och sen, kanske, nämner jag om bråket jag och Grodan hade som gjorde nattningen lite jobbig. Eller att Tusse slog sig, men det gick bra ändå.

Jag kan inte göra så väldigt mycket kring vad Sambon gör och inte gör. Kanske påpeka att sättet han berättar om dagen gör att den låter oerhört jobbig. Men i slutänden är det ju Sambon som väljer vad han säger och gör. Inte jag. Vad jag däremot kan styra är mina egna känslor. För jag gör mycket själv att lägga på denna skuld på mig själv.
För det första verkar det som om jag anser mig själv mer kapabel än min Sambo. Att jag orkar mer. Klarar mer. Fixar mer. Och hanterar våra barn bättre.
Det här är inte sant. Men jag verkar tro det. Och det får mig att tro att det bara är jag som klarar vissa saker.
Sen blir jag även överkänslig på formuleringar och val av ord. Något som jag annars inte är så fokuserad på. Och jag tolkar in det som sägs så det passar bra med mitt dåliga samvete.

Sen finns det några frågor som jag behöver ställa mig och verkligen sätta fingret på. Frågor så som:
Vad spelar det för roll om Sambon tycker det är jobbigt när jag är borta? Kan han inte få ha friheten att tycka att livet är lättare när vi kör våra vanliga rutiner och delar på jobbet med ungarna? Att han känner så behöver ju inte betyda att jag inte får vara borta?

Oavsett, så måste jag komma bort i från det här dåliga samvetet. För det förpestar mig och jag ser till att sambon får ta del av det också.
Igår, när stormen Jazzie hade bedarrat, sa Sambon
- Jag kan inte göra något åt ditt dåliga samvete. Det måste du ta hand om. Jag ska tänka på vad jag säger när du kommer hem, men så mycket mer kan jag inte göra. Annat än att säga att jag tycker det är självklart att du ska kunna vara borta. Jag hoppas att jag aldrig har sagt något som fått dig att känna annat.
Jag nickade och höll med.