ja, men det är väl ändå lite bättre nu tror jag. eller jag vet inte. det är jobbigt ändå. men vi satte oss ner och pratade. mitt budskap var att hans (dåliga) humör är hans ansvar, jag tänker inte på några villkor acceptera att han lägger över det på mig. han får gärna tycka att jag är helt dum i huvudet ibland, jag tycker också att han är helt dum i huvudet ibland. därmed inte sagt att det är okej med några jävla tonåringsdramaqueenutbrott bara för att man tycker att någon är dum i huvudet. och det är inte okej att skylla det på någon annan, i det här fallet mig, heller. så vill jag verkligen inte ha det.
ja, men jag tror att han tog det till sig. jag hoppas åtminstone det. för det är ju bra annars, vi har det bra för det mesta och jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom. men det får inte se ut hur som helst, det får inte ske på bekostnad av vad som helst.
och jag tror som sagt att han tog det till sig.
och jag tänker att det här är väl lite nackdelen med att träffa den evige ungkarlen, nån som inte har barn, som aldrig har varit sambo, som liksom aldrig har blivit tvingad att lära sig kompromissa. när jag var yngre så var jag rätt temperamentsfull och dessutom är jag extremt långsint, och förr tyckte jag väl på något sätt att sån här var jag och att det gav mig RÄTT att bete mig lite hur som helst och passade inte galoscherna så stick, liksom. och det funkar ju kanske inte jättebra i längden och nu har jag väl lärt mig att svälja stoltheten ibland och bjuda till och ta första steget till försoning. men det har ju tagit många år och ett par samboförhållanden för mig att fatta det. och inte är jag perfekt nu heller, vem som nu är det. men jag är åtminstone hyfsat medveten om mina brister och försöker. och jag hoppas att han jobbar på med sitt och att vi jobbar på med oss och hamnar på rätt köl även i konfliktsituationer så att det inte behöver bli VÄRLDSKRIG mellan varven.
så på så vis känns det ju bättre. men i övrigt så är detta en sån där dag när Värken liksom tar sats och anstränger sig sitt yttersta för att göra livet surt för mig. huvudet pulserar ut smärta, nack- och skulderbladsmusklerna är som fiolsträngar. och så lite, eller rätt så mycket, mensvärk på det, tack som fan för det kroppen. utöver det ska det visst bli storm, IGEN. storm = strömavbrott, nästan lika säkert som amen i kyrkan. jo, man kan väl hålla sig för skratt.
idag har jag dessutom pissmånga ärenden att uträtta efter jobbet och när jag kommer hem ska vi städa. man har ju verkligen ett jättekul liv emellanåt. men idag fick jag i alla fall beviljat min jättelånga julledighet, drygt tre veckor ska jag bara gå hemma och slappa och jag ber till GUD att jag ska slippa alla sjukdomar som verkar komma som brev på posten så fort jag tänker tanken på att vara ledig. luther kan verkligen hitta på han, hur skulle det se ut om man bara gick omkring och hade det lite BRA sådär utan vidare?
men nu: ta citodon och sedan jobbajobbajobba.