har halkat ner i en avgrund av mörk ångest. just nu så autofinns jag mest, håller ihop med någon slags själslig plastic padding och kör på som vanligt även om det känns som att simma med blytyngder, att långsamt drunkna i en intighet som inte går att forma till ord.
inte för att jag hamnar här speciellt ofta nuförtiden, men det betyder ju ingenting just nu. och ja, jag vet att det går över, eller det har det ju alltid gjort alla andra gånger förut. även om det inte känns så just nu, men det är väl det som är grejen med att vara här antar jag. den där förlamande känslan av att aldrig kunna ta sig härifrån.