Äntligen en sjukdag som jag kan göra något av. Inte prata (det vill säga inte gå till jobbet och undervisa) men i alla fall sortera lite kläder, bygga ett tvättberg, dammsuga, byta lakan, ta en dusch. Inte äta dock för allt som är nyttigt är för jobbigt att laga och allt som är onyttigt ger mig för mycket ångest för att äta. WHAT?! När jag är sjuk brukar jag ge mig själv fria händer att bara suga i mig vad jag vill, men... det känns inte gott. Jag får koka några ägg sen eller något annat sexigt. Broccoli. Halloumi. Mmm.
Mest ångest ger dock det här med att vara hemma från jobbet. Det finns absolut inte tid för det i mina kurser och jag har massa möten inbokade och tiden bara rinner. Jag tolkar alla mail som passivt aggressiva bli-frisk-nu-genast och inte som uppmuntrande krya-på-dig! Fyra gulliga kollegor har dock skrivit roligt och snällt till mig på FB och alltså, jag ÄR FÖR SJUK för att gå till jobbet.
I natt satt jag uppe och pratade i telefon till kvart över ett. Det finns mycket man kan säga om det, men jag vet inte. Av någon anledning känner jag mig tillbakaslungad till första året på universitetet, när jag satt med all min frihet, alltid hade mysbelysning, lyssnade på ballader och Hederos & Hellberg och längtade efter min dators plingande. Det ligger i luften.
Men jag smyger så försiktigt jag kan över känslofälten. Rätt vad det är ramlar man i en grop. Rätt vad det är brister man ut i i love you bara för att man spontant blir glad i själen.
Livet är lurigt, alltså.