På bara en vecka har precis allt förändrats. Eller kanske inte precis allt? Egentligen kanske bara den där enda, stora grejen, men den har fört med sig mycken annan förändring. Jag tror att jag kanske tog med känslor i så att jag blev sjuk, att kroppen försatte mig i någon slags cool down-läge och tvingade mig att vila mig in i den här nya fasen i livet.
Jag har till exempel pratat med mina föräldrar varje dag den här veckan. Inte på ett jobbigt sätt, som jag har upplevt det förut, utan på ett trevligt sätt. Ärligare. Igår pratade jag länge med pappa och kom fram till att jag inte trodde att jag var olycklig förut men att jag nu känner mig så mycket lyckligare. Makes sense? Jag mådde absolut inte dåligt, men nu mår jag bättre. Känner mig helare, renare.
Jobbet igår var mest mys, eleverna verkade glada att se mig igen, kollegorna var snälla, på eftermiddagen spelade jag hög musik och skrålade med, tillsammans med nya kollegan D och sen hade jag ett sällsynt fnissigt, flummigt, allvarligt samtal med L & B. Gick hem med bara goda känslor i magen.
Nu ska jag ta en liten förmiddagspromenad i det härliga, klara decembervädret och sen ska jag laga lunch. Jag är lycklig i detta och hela tiden så jävla förberedd på att bli så jävla olycklig igen. Ok.