Höga och låga mammapoäng

Igår var jag och Grodan på Stockholm Horse Show i Globen.
Det var så stort, spännande och lite långtråkigt för min underbara 3-åring.
För även om hästar som hoppar är oerhört spännande finns det plats för så väldigt mycket mer i en 3-årings huvud som bara måste ut.
- Mamma... vet du, min jobbarkompis har också en häst. Den är jättestor. Störst i hela världen. Och den kan bitas!!
Grodan har alltid något han funderar på och som måste berättas. Tillslut var det en gubbe framför oss som vände sig om och bad oss prata lite mindre. (vi hade satt oss längst upp, trots att vi hade bättre platser lite längre ner för att Grodan skulle störa mindre och inte behöva sitta så still. ) Och visst kan jag förstå att det är jobbigt att höra på en liten unge som pratar högt och precis hela tiden. Speciellt när man sitter och filmar varje häst och hela dess hoppning. Men det är så jävla trist att behöva lägga band som Grodan. Att hela tiden sitta och hyscha och be honom prata mindre och tystare. Han kommer ju bara ihåg det i 30 sekunder. Han försöker verkligen, så glömmer han bort sig.

Så det var rätt skönt när gubben lämnade sin plats och två mammor som satt bredvid honom vände sig till oss och sa att Grodan var helt underbar och att han inte alls störde dem i alla fall.
Jag fortsatte ändå att hyscha Grodan för att alla skulle ha en så trevlig stund i Globen som möjligt. Men det var skönt att veta att alla inte blev störda. För jag vet ju med mig att jag nog var mer som gubben än mammorna innan jag fick barn. Minns när jag och syrran satt på McDonalds en lördag mitt på dagen. Stället var helt proppat med ungar och deras föräldar. Föräldrarna var helt stirriga och betedde sig som as. Ungarna låg på golvet och skrek och var vidriga. Där satt jag och pratade med syrran och sa vad jag både tyckte och tänkte. Bakom oss satt en snubbe med två lite större och väldigt trevliga barn. Minns hur han med hög röst sa när de lämnade bordet
- Bäst att vi går nu, så att vi inte stör!!

Då blev jag förvånad och undrade hur han hade kunnat tagit åt sig eftersom hans ungar INTE låg på golvet och skrek. Men nu förstår jag precis.
Jag begär verkligen inte att alla ska förstå och att Grodan och Tusse bara ska få beröm och allt de gör som är högljutt och jobbigt bara ska klassas som ”de är ju trots allt bara barn”. Jag har själv verkligen varit den oförstående. Och man måste ha rätt att inte alltid förstå. Men det är trevligt att då, i såna lägen, träffa de som fattar precis vad det handlar om.
Hur som helst. Dagen på Globen var fantastisk. Vi åkte tunnelbana till Globen. Vi åt på McDonalds efteråt. Och tog tvärbanan hem. Grodan var på ett lysande humör och så underhållande att jag höll på skratta ihjäl mig. Det är sant. Varje gång jag skrattar får jag så brutala hostattacker, så i söndags var det verkligen tufft.

Det var skönt att få rå om Grodan alldeles ensam. Bara han och jag. Grodan tyckte så också
- Vad skönt att inte Tusse är med, sa Grodan och la huvudet på sne.
- Ja. Det är väl lite skönt, eller hur?
- Ja. Hon är ju så mammig. Och jag ska ju inte behöva vara med pappa jämt. Jag vill ju också få vara med mamma.
- Det är sant. Hon är rätt mammig. Men visst får du vara med mig också? Fast kanske inte så mycket bara du och jag.
Lite senare, när vi satt på McDonalds och åt rynkade Grodan på näsan och sa lite oroligt
- Hoppas Tusse har roligt med pappa. Att hon och pappa leker lite så hon inte bara gråter och saknar oss.

Hahaha, han är för söt. Hur skönt det än må vara att slippa lillesyrran kan han inte helt sluta vara orolig för henne.

Idag var jag trött efter haft en jobbig host-natt. Allt på morgonen tog tid och jag kände hur tålamodet var noll. Jag röt och härjade för att stävja ungarna från att vara ungar.
När Tusse ville ta stolen och klättra upp vid diskhon för att jag stod där och fixade.
När Grodan ville vara tiger och ryta på Tusse
När ungarna ville tända och släcka ljusstakarna i fönstret.
När Tusse hittade spännande saker i arbetsrummet
När Grodan ville gå upp på övervåningen och leka.
Och värst av allt, när Tusse ville borsta tänderna själv och jag inte hade tid att låta henne hålla på innan jag borstar dem ordentligt. Då röt jag så hennes ögon spärrades upp och sen fylldes med vatten. Jag borsta tänderna på min gråtande 1½ åriga dotter.

Så går vi ut till bilen. Ungarna smattrar och skuttar. Jag öppnar båda dörrarna så de kan hoppa in. Slänger in handväskan i framsätet. Går till Grodans plats och spänner fast honom. Tusse hänger halvvägs ner i sin stol och börjar leka med spännet.
- Tusse! Sätt dig i stolen NU, ryter jag.
- Kej, svara Tusse glatt och kravlar ner i stolen och sätter sig till rätta.
Då först kom jag ikapp mig själv. Kände hur all irritation bara rann av mig. Fick perspektiv på allt. Herregud, vad höll jag på med? Ryta och härja så där. Ungarna hade väl inte varit något jobbiga egentligen. De hade rent av varit på rätt strålande humör.
Jag stannade upp. Strök Grodan på kinden och förklarade hur mycket jag älskade honom och vilken fantastisk unge han faktiskt är. När jag gick runt och spände fast Tusse förklarade jag samma sak till henne.
För de är ju det. De är faktiskt helt fantastiska.
Där vände morgonen och vi såg solen gå upp i en vacker soluppgång på väg till dagis. Grodan och jag pratade om huggormar. Hurvida de kan bita av en ett finger eller i alla fall en tå. Tusse sjöng på Blinka lilla stjärna.