söndag

jag sitter och pustar ut efter en helg med barnbarnen. det var trevligt och jag tror dom hade kul. jag är trött efter att ha "sovit" ihopknölad mellan två hundar och två barn, varav den yngsta låg utfläkt på längden och tvären och var ytterst rörlig även när han sov. så min egen sömn blev det inte mycket bevänt med, men 06.15 var natten över enligt ettochetthalvtåringen, och det var inte direkt förhandlingsbart.

så nu när jag har kommit hem efter att ha skjutsat dom till deras föräldrar så sitter jag här och är ganska trött och ganska ledsen. och ja, det är svinjobbig pms och jag är en DRAMA QUEEN av stora mått, jag vet. men jag tänker på mr S och på att han kom hem i fredags och sa hej och det var väl i stort sett allt han sa från att han kom hem tills det att han åkte, fem timmar senare. och det är klart att jag kunde ha sagt något, men varför är det alltid jag? och så skulle han åka och då slängde jag ur mig att jag tycker det var löjligt av honom att bli så orimligt jävla arg för att jag bad honom att hjälpa mig att byta ETT JÄVLA BATTERI och han snäste tillbaks att jag hade ju fått som jag velat så vad gnällde jag för? som om det handlade om att till varje pris skulle få min vilja igenom. och nu känns det lite som att han behandlar mig på ett sätt som han aldrig skulle ha behandlat till exempel någon av sina vänner. det känns som att han tar mig för given och som om jag inte längre är speciellt värdefull i hans ögon.

nu menar jag inte att jag vill att han ska tassa runt på tå och vara till lags, vet inget som är så avtändande som någon som försöker vara till lags. och rent objektivt kan jag väl räkna upp många exempel på saker han gör för att jag ska ha det bra. men just nu känns det väl inte riktigt relevant. just nu känns det bara jobbigt. och lite som att vågen inte är i balans. det finns saker jag aldrig skulle göra eller säga till honom, men för honom är det uppenbarligen fritt fram att använda mig som någon jävla slasktratt för sin egen frustration/irritation/stress. och om det hade varit han och jag som hade bestämt att vi skulle göra något och något annat dök upp så hade jag antingen tackat nej eller slagit knut på mig själv för att hitta en lösning där alla blev nöjda. men han bara: "oj, jag är bjuden på fest den vill jag gå på" och skitsamma vad vi redan bestämt.

hur man än vänder sig är man alltid ensam till slut, alltid. det måste alltid finnas en plan B för allt, alltid.

nu ska jag titta på kür och gråta små floder. för att det är så vackert och för att jag är så ensam och så ledsen och det verkar som att det alltid ska vara så i alla sammanhang, alltid.