jaha, igår var då MÖTET som vi väntat på i flera veckor. där vi skulle få veta vad som egentligen var på gång, vad som skulle hända, hur det ska bli med allting.
trodde vi. jag tror inte det var någon som blev så värst mycket klokare av detta möte. vi fick veta att den finansiella situationen var mycket ansträngd. det visste vi redan. vi fick veta att det berodde på ett antal felsatsningar på den och den marknaden för ett antal år sedan, och det visste vi också redan. vi fick veta att det ska sparas si och så mycket under nästa år, och det var ju inte heller något nytt under solen. någon ställde frågan om det var aktuellt med uppsägningar, men det (som alla ville veta) gick "i nuläget inte att svara på". tja, det var väl ungefär det stora hela. inga nyheter kan väl i och för sig vara goda nyheter, men det känns väl lite sisådär.
och sen blev jag så in i helvete sur på mr S. för några dagar sedan köpte jag nya batterier till brandvarnarna. bad mr S att byta dom eftersom just sånt där pillande ovanför huvudhöjd är DÖDEN för min nacke, men det tyckte han var onödigt eftersom brandvarnaren börjar pipa när batterierna håller på att ta slut. jag tyckte att det SKADAR ju inte att ha som rutin att byta batterier en gång per år vare sig det behövs eller ej, men han tyckte det var löjligt och så blev det inte mer sagt om det. igår bad jag honom igen att antingen byta batterier eller säga om han inte tänkte göra det, för i så fall kunde jag göra det själv. han tyckte återigen att det var onödigt, jag sa att jag tycker det känns bra att göra det och kan han i så fall inte göra det för MIN skull även om han själv tycker det är onödigt? jaha, då blev han sur och plötsligt är jag en fobiker och han är en som tvungen att dansa efter en fobikers pipa HELA TIDEN. då blev jag sur, för det är väl för helvete inget fobiskt i att byta några jävla batterier en gång om ÅRET, hade det varit en gång i veckan så hade jag ju förstått honom, och så blev jag lite drama queen (HEJ PMS) och fräste att skulle det vara så jävla besvärligt så skulle jag minsann inte besvära honom mer, och så klampade jag uppför trappan och bytte batteriet i brandvarnaren på ovanvåningen. och såna där demonstrationer är något av det värsta han vet, så han blev skitförbannad och tja. det är han väl fortfarande, jag vet inte. ikväll ska han åka på sin jävla FEST i en annan stad och inte komma hem förrän på söndag kväll och jag ska ju passa barnbarnen den här helgen, det som vi bestämt tillsammans och som han sen struntade i för att det var så mycket viktigare att gå på någon jävla fest med sina jävla vänner som är så jävla allting. här fick jag bita ihop för att inte spy ett ton galla över detta också i stridens hetta, för det hade väl inte direkt gjort saken bättre. notera att vissa kan bita ihop, andra tycker det är fritt fram att häva ur sig vad som helst.
jag bryr mig egentligen inte om det där med festen längre, men ska han ställa till en jävla scen om ett fucking brandvarnarbatteri så kan jag väl få vara sur över lite av varje, kan jag väl känna.
sur. är väl bara förnamnet just nu. och jag vet att hans dåliga humör beror på att han är stressad över diverse saker, men det är väl för helvete inte MITT fel. tycker inte precis att jag ska bli utmålad som en bindgalen fobiker med sinnessjukt kontrollbehov bara för det. men, note to self: nästa år byter jag batterierna själv och tar en citodon efteråt.
ja och by the way, klarar man av att åka till något "lekland" med en fyraåring och en ett-och-ett-halvtåring en lördagseftermiddag utan att som 45-åring få mental härdsmälta och behöva söka vård efteråt?