idag hade jag tänkt ta sovmorgon. SOVMORGON. för mig som går upp 04.30 är det ett nästan perverst ord och egentligen gillar jag nog ordet mer än själva företeelsen. ja, det är skönt att sova tills man vaknar av sig själv, det förnekar jag inte, och nu när det är november och mörv så behövs det nog. men samtidigt gillar jag att köra bil när vägarna är nästan helt tomma. komma först till jobbet, slippa prata med någon, kunna jobba och vara ett effektivt litet as utan att bli avbruten av telefon och mail och kollegor stup i kvarten. och så det här med att man måste vara social MED EN GÅNG, så fort man kommer innanför dörren, det känns ibland nästan övermäktigt. det är okej efter ett tag. men inte det första jag gör på morgonen, då vill jag vara ifred.
i alla fall, vi ska ha vårt domedagsmöte idag. en av höjdarna från styrelsen i det bolag som äger oss ska komma hit och informera om läget. KRISEN. det har vi vetat om att han ska i ett par veckor, men ingen vet exakt vad som komma skall. ska det läggas ner, säljas, eller ska verksamheten fortsätta som vanligt, ska några sägas upp och i så fall vilka? tja, efter idag vet vi förhoppningsvis och slipper spekulera. det tär på krafterna, det gör det onekligen.
eftersom domedagsmötet inte börjar förrän klockan 15 så tänkte jag att jag skulle börja lite senare idag. men så ska jag redovisa ett projekt på förmiddagen som jag var klar med, men så kom det fram ny information som innebar att jag var tvungen att ändra vissa och lägga till andra grejer i sista sekunden, och DET blev jag inte klar med igår. så det var bara att masa sig upp och iväg och göra om och göra rätt. nu är jag klar med det och unnar mig lite slösurf på arbetstid.
jag har pms och ont i huvudet och ett diffust sug efter någonting att äta, gissningsvis något fett och sött. men jag kör ju på med min 5:2 och har lågkaloridag idag, så det blir ingenting av med det. det går bra med 5:2. en enda gång har jag känt mig svag och mått dåligt av det, men den dagen hade jag också varit igång ovanligt mycket så det var kanske inte så konstigt att kroppen hojtade till. men annars har det gått bra. det enda negativa är att lågkaloridagarna känns lite...tråkiga. jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men tydligen är det roligt att äta. å andra sidan blir ju de andra fem dagarna desto roligare, så det jämnar väl ut sig.
om kropp och vikt och komplex skulle jag kunna skriva en kilometer text, men det hinner jag inte nu. men för ett tag sedan tittade jag på min nakna kropp i spegeln och kände mig rätt nöjd och kunde till och med tänka tanken att ptja, den är väl inte så tokig ändå. rent objektivt så inser jag ju att det verkligen inte är någonting som någon skulle vända sig om på gatan för, men vet ni: JAG BRYR MIG INTE LÄNGRE. synd att det skulle ta 45 år att komma till den insikten, men nu är den här. bättre sent än aldrig.
sen ska väl tilläggas att jag inte alla dagar känner mig så nöjd och avslappnad som jag gjorde just den dagen. men från aldrig till ibland är ändå ett rätt stort steg att ta.