en skopa pms på det

.jag 2013-11-26 10:37 (inga kommentarer)
jaha, men det är november och pms och tja, jobbigt. motigt. vill ingenting annat än att ligga under en filt och läsa deckare men det blir man ju inte rik på. jobbar oinspirerat och tycker inte att jag blir klar med någonting. fastän jag ser hur högar med dokument som ska gås igenom rent fysiskt minskar så tillkommer det ju nya grejer hela tiden.
på torsdag är det möte, då ska det komma någon höjdare från styrelsen till det bolag som äger oss och förklara hur läget är. illa, det vet vi redan, men inte hur illa. man kan ju tycka att om man bjuder anställda på julfest med alkohol och uppträde så kan det väl inte vara SÅ illa. eller så är det exakt SÅ illa att det varken gör till eller från i det stora hela, det går åt helvete oavsett och då kan man lika gärna äta och dricka för de sista pengarna, kanske någon resonerar. vi får väl se. lite nervöst är det, men mest jobbigt att inte få veta någonting. och det känns som att vissa redan vet men ingenting säger, och det är väl kanske inte precis ett gott tecken.

igår sprang jag, samma runda som jag sprang för en vecka sedan och som då kändes fantastisk. men igår tog det emot och var allmänt jobbigt, jamen HEJ PMS. det får liksom inte vara nog med humörsvängningar och såna grejer, utan vissa månader tycker hormongudarna tydligen att de ska skoja till det med lite värk i lederna också. som om jag inte redan har smärta och värk som en jävla LIVSSTIL, jag blir så sur på det här. ja, men i alla fall så bet jag ihop och tvingade min pms-motsträviga kropp vidare fastän jag helst av allt ville lägga mig ner i diket och dö en smula, men efteråt kändes det ju fint. sedan åkte jag till biblioteket och lämnade tillbaks böcker och lånade nya, sedan hem och ut med hundarna och duscha och äta och SEN kunde jag lägga mig med en deckare. då var klockan cirka halv sju och det var mörkt sedan flera timmar, hur vanliga människor gör med sina liv så här års fattar jag inte. jag får ju i alla fall ett par timmars dagsljus efter jobbet i veckorna. ändå känner jag mig trött, tröttare, tröttast. det här året har i och för sig inte imponerat så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig lite sliten. förra julledigheten var jag dyngförkyld och kände mig inte ett dugg utvilad närjag kom tillbaks till jobbet. sedan var det den här helvetiska Z-såpan som verkligen tog musten ur mig och mina kollegor och som väl inte kändes avslutad förrän lagom till semestern. och sen var det väl första semesterveckan som verkligen var toppen, därefter sjuka hundar och sjuk själv. så den där enda bra veckan var ju liksom en droppe i havet. och hela hösten har det liksom gått i ett på jobbet, svinmycket att göra blandat med hur-ska-det-gå-ångest. så nä, det är väl kanske inte så konstigt att man är lite extra trött och håglös så här års. man kan bara hoppas att årets julledighet åtminstone kommer att bjuda på god hälsa, men det återstår ju att se. jag har inte varit förkyld sedan i våras så det kanske är dags, vad vet jag?

och så IRRITATIONEN. vårt arbetsrum ni vet. ingenting händer om jag inte drar i det och det känns väl inte jättekul att alltid vara projektledare. för några dagar sedan frågade mr S i och för sig om han skulle börja riva garderoben som ska rivas, och det var väl ett välkomnat initiativ (vilket jag underströk), men samtidigt är det ju andra saker som ska göras som jag tror blir bättre om man gör först, så jag sa att jag tyckte att vi skulle sätta oss ner och göra en lista och en tidsplan. det hade vi inte tid att göra just då, och då sa jag att vi kunde prata om det dagen därpå och, citat, "jag tycker att det känns lite tråkigt att det nästan alltid är jag som måste ta upp vad som ska göras, så jag hade uppskattat om du den här gången tog initiativ till en sådan diskussion". inga oklarheter, kan man ju tycka. fan. det känns nästan som att det var som hämtat ur en instruktion för hur man kommunicerar i en relation, om jag får säga det själv. togs det något initiativ till en sådan diskussion? NEJ. så vad fan spelar det för roll hur tydlig och pedagogisk man än försöker vara, det händer inte mer för det.
(ja, alla kan glömma, det vet ju jag med. men ändå: SUCK.)

och som kronan på verket ringde min mamma och ville att jag skulle hjälpa henne att köpa julklappar till barnbarnen (mina), för det var så "svårt att beställa saker på nätet". och JA, okej, min mamma är snart 70, jag förstår att det kanske inte är självklart att navigera omkring i webshoppar. samtidigt: min mamma är pensionär och bor hyfsat nära en relativt stor stad med ett rejält utbud av butiker, så det SKULLE JU KUNNA TÄNKAS att hon kunde fixa det på samma sätt som man gjorde förr. visst? men nä, det är ju förstås lättare för henne om jag fixar det, för då slipper hon nämligen dessutom tänka ut vad de små skulle kunna önska sig i julklapp, för det kräver ju att man har någon slags relation till folk annat än som en slasktratt och hur skulle DET se ut?


ja, det är som det är. hormonellt och jävligt liksom. och så november på det. MÖRV är ordet, sa bull.












Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.