Egen terapi

Jag känner mig lite traumatiserad. Säger man så? Och vad fånigt det känns att säga det. För mig är människor som råkat ut för trauman, människor som upplevt krig, död, svält, olyckor och sånt.
Men det är ju inte mitt trauma. Nej. Inte ens i närhet.

Jag la märke till det redan förra hösten. När min första förkylning, hosta och halsont dök upp. Jag kände paniken bubbla upp ur magen. Hela mitt väsen bara krullade ihop sig och inom mig skrek en röst
- Neeeej. Inte det här. Jag kommer aldrig bli frisk.
Nu är det samma sak. Jag reagerar oerhört starkt. Tiden buktar sig. Jag har ju egentligen bara varit hostig i en vecka. Och hela den här sjuk-perioden har ju inte varit längre än 2½ vecka. Det är ju ingen evighet egentligen. Och tänker man att vi har varit 3 stycken som varit sjuka, så är det ju en fullt rimlig tidsperiod. Men för mig känns det som en evighet.

Jag känner det som om vi varit sjuka HELA hösten. Och hostan har funnits där nästan jämt. Jag känner ångest, rädsla och hopplöshet. Inte toppen på skalan, ligger ju inte på golvet och skakar. Men känslorna är ändå där. Och de har ett övertag mot den tänkande delen av mig. För jag FÖRSTÅR ju att jag kommer bli frisk. Jag INSER att detta inte är end of the world. Ändå kan jag inte kontrollera det. Luta mig tillbaka och ta det lite piano.

Allt har ju så klart med min graviditet med Tusse. Då jag var så himla virussmittad och inte blev frisk från något utav dem förrän man plockade ut Tusse. Åh, det känns verkligen fånigt. Men samtidigt är det här något viktigt på det känslomässiga planet.
Jag vet ärligt talat inte hur jag tog mig igenom de där månaderna. I 7 månader hade mer eller mindre den här typen av hosta som jag har nu. I 3 månader gick jag med blåsor i halsen som får en halsfluss att kännas rätt ok. Och jag jobbade, i alla fall 3 utav månaderna om inte mer. Jag var jämt på sjukhuset under in graviditet. Ändå pratade vi aldrig om de här grejerna. Jag tog 6 streptokocker-prover på vårdcentralen under min graviditet. Ändå var den ingen som sa stopp, nu tar vi och tittar på det här. Hur du egentligen mår och vad vi kan göra åt saken.
Ingen läkare. Inte jag.

Min syster sa häromdagen när jag ojade mig
- Och tänk, nu kan du i alla fall äta lite glass och dricka honungste när halsen gör som mest ont. Som lindrar lite grann.
För så var det ju. Jag kunde inte ta ett skit av såna där gamla fina huskurer. Min socker gick i taket och det är väldigt svårt att reglera honungste med insulin. Speciellt när man vill dricka det ganska kontinueligt. Jag minns att jag sa det till en läkare varpå jag fick rådet att snutta på en isbit.
Jag vet inte vad jag vill med den här texten. Jag vet inte vad jag hade behövt då när det begav sig för att inte känna och må som jag gör nu. Jag behöver bara säga det här högt. Tala om för mig själv. Älta det och låta tankarna snurra i ämnet.
Jag undrar lite över vad det är som fick mig att känna mig utsatt. Var det att vara sjuk. Eller inte bli omhändertagen. Allt, allt, allt handlade om min graviditet. Alla runt omkring mig, och de var många, fokuserade på det. Och det är så svårt att hitta en läkare som både kan gravida och vanliga sjukdomar. Allmänläkarna jag träffade var så rädda att chansa eftersom jag var gravid. Och läkarna på mödravården hade sitt fokus och hade ganska dålig koll på det där med allmänvård. Jag blev lämnad ensam i allt det här dåliga.
Jag hade ju också mitt fokus på min diabetes och blodtryck. Bebisen i magen var ju viktigare än det mesta. Så jag lämnade mig själv också, på något sätt.
Nära och kära brydde sig, absolut. Men vad kunde de egentligen göra för att hjälpa mig? Inte så mycket. Det var lättare för dem och mig att fokusera på bebisen där också.
Mitt i allt det här satt en mycket liten och ynklig Jazzie och mådde så inåthelvete dåligt. Var så sjuk, och ville nog bara kapitulera. Och jag gjorde det ju tillslut. När jag gick in i min sista månad orkade jag inget mer.
Då mådde jag så dåligt av dagisbaciller och virus att jag inte längre höll ihop. Hostan. Blåsorna i halsen. Ett tag hade jag blåsor i hela munnen så jag inte kunde äta något alls. Då var den där jävla isbiten enda sättet att ta sig genom nätterna. Jag hade ögoninflammation på båda ögonen som ögondropparna inte rådde på. Jag hade varit förkyld så länge att jag snöt blod. Jag hade svårt att sova, äta, leva.
Det var så jävla VIDRIGT! Jag måste få säga det, för det var fan i mig helvete.

Jag vet att det finns människor som haft det värre. Men inte jag. Jag har aldrig haft det värre än vad jag hade det då. Inget har varit så jobbigt, så nedslitande som då. Och min starkaste upplevelse, rätt eller fel, är att jag var helt ensam i det. Det var jag och Alvedon. Min närmsta och bästa vän. Och vissa stunder, enda vän.
Det känns orättvist att säga så. Det är orättvist. Det fanns många människor omkring mig. Men ändå fanns de inte där. Under mina 4 veckor på sjukhus var jag ensam de flesta dagarna. Sambon hade Grodan att ta hand om. Och när folk frågade sa jag att det inte behövdes. Det gjorde inte det heller. För det mesta. Någon gång ibland kunde jag känna att jag saknade sällskapet. Men det var ju inte det som var lösningen på mina problem. Och då blir man ensam. Om ens problem inte är av sån art som någon annan kan hjälpa, ja då blir man ensam.
Det jag hade behövt, mer än något annat, var en läkare som satte sig ner och tog sig tid. Spelar ingen roll var den läkaren jobbade. Om jag kom in på vårdcentralen och läkaren struntade i att jag hade ringt om ont i halsen, utan sagt
- Oj, jag ser att du har varit en hel del här på sistone. Ska vi sätta oss ner och gå igenom det här ordentligt. Hur du egentligen mår.
Sånt händer ju inte. Så funkar ju inte vården. Läkarna på vårdcentralen får ju inte ens behandla en patient för två åkommor, om denne inte uttryckligen ringt och bokat för båda. Ringer du och säger att du har ont i halsen, då kommer läkaren titta på det. Du kan inte medan du ändå är där passa på att ta upp problemet du har i benet också. Nej, hur skulle det se ut.
Och inte skulle någon läkare på eget initiativ sätta sig ner och gå igenom en patient grundligt. För det måste man ju bryta ihop fullständigt och ligga på botten och bara vilja dö. Och det går ju inte när man är gravid. Då är man ju på väg mot den lyckligaste dagen i sitt liv. Så dö kan man inte vilja. Man ska vara tacksam här i livet.

Så jag förstår att det inte fanns så där ofantligt mycket som skulle ha gjorts annorlunda. Och därför sitter jag här idag. Traumatiserad. Om det är nu så man säger.
För jag kände mig så oerhört utsatt. Så ynklig och lämnad.

Så där. Nu har jag sagt det.