En solig söndag. Jag bestämde att vi skulle utmana baciller och virus och faktiskt ge oss ut bland folk. Packade in hela familjen och åkte till Alvik för att åka nya sträckan på Tvärbanan bort till Solna.
Låter kanske som ett märkligt söndagsnöje. Men våra små bonnabarn tycker det är fantastiskt spännande. Grodan satt och pekade och kommenterade nästan allt han såg. Tusse ställde sig upp, tjöt till och pekade alldeles upphetsat. Det var en kranbil in action.
Ja, så har vi det.
Vi åkte bort till Solna centrum. Tog en lunch på Burger King. Vilket på många sätt är värdelöst eftersom våra barn inte äter mycket mer än pommesen och juicen. Men det är så spännande. Grodan blir helt till sig.
- Jaaaaa! Madonnas! Då ska jag ha hamburgare.
- Men du tycker ju inte om hamburgaren. Du tycker ju bättre om kycklingen.
- Nä. Nä. Nä. Nä. Jag tycker visst om hamburgaren. Fast utan sallad.
Så vi äter vår lunch. Grodan tar världens minsta tugga från sin hamburgare och äter sen sina pommes och Tusses kycklingbitar. Tusse vägrar att ens smaka och håller sig till pommesen. De är varma när de kommer, så pappa blåser på dem. Efter det får hennes pappa blåsa på varenda pommes, även då de slutat vara varma.
Sen tar vi Tvärbanan tillbaka igen.
En bra söndag. Nu tror jag faktiskt att jag har 3 utslagna i sängen på övervåningen. För Sambon har inte kommit ner från nattningen än...
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte