Det går troll här hemma.
I måndags var jag hos läkaren och fick ögondroppar för ögoninflammationen. Och det hjälpte snabbt. Ögonen mådde redan bättre samma dag. Men jag jobbade hemifrån för att vara säker på att jag inte spred smittan vidare på jobbet. Tisdag, jobb hemifrån. Men det gick dåligt att jobba. Riktigt sugit. Och så hade jag huvudvärk hela dagen. Tog tabletter, men de hjälpte dåligt.
På kvällen började frossa. Så där riktigt ordentligt. Sov med dubbla täcken och snodde värme ifrån Tusse. På morgonen mådde jag inte speciellt mycket bättre.
- Hur ska du göra, undrade Sambon.
- Jag ska till jobbet, svarade jag sammanbitet.
För det var ju så. Ögonen var så bra att jag kunde börja jobba bland folk igen. Tillslut. Efter nästan 2 veckors frånvaro.
Jag klädde på mig och ungarna och skjutsade dem till dagis. Jag mådde som en räv. Ont i kroppen, frussen och sprängande huvudvärk. När jag lämnat in ungarna satt jag en stund i bilen och bara mådde skit.
Det funkar ju inte. Jag kan ju inte vara borta i nästan 2 veckor och komma tillbaka som ett vrak. Då undrar ju alla varför jag kom tillbaka innan jag är frisk.
Tänkte, jag åker hem och känner efter. Hemma visad termomentern 37,7 och en timme senare hade den passerat 38. Influensan?
Vet inte säkert, men den är en god kandidat. Jag kom aldrig till jobbet igår. Och inte idag heller. Alvedon håller ner febern och värken. Men när jag hostar vill huvudet sprängas, med eller utan Alvedon.
Och vad nu? Ska den här influensan passera genom familjen, en efter en? Lagom tills kräksjukan kommer och hälsar på.
Sambon klappar mig mjukt och säger
- Vi blir friska till sommaren.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte