Myglig

Jazzie 2013-11-18 16:17 (1 kommentar)
Var hos doktorn idag och fick ögondroppar. Redan nu märker jag skillnad. Så skönt. Jag börjar tycka det är riktigt jobbigt att vara borta från jobbet. Känner mig lite som en myglare, fast jag inte är det. Allt blev lite skit i timing. Först en vecka ledigt. Sen 3 arbetsdagar. Därefter VAB i över en vecka. Och nu jobbar jag, men hemifrån. Vilket är svårt när man varit borta ett tag nu. Så jag känner mig oeffektiv och inte så seriös. Vilket i sin tur leder till känslan att jag myglar.

Att jag är hemma med ögoninfektion känns också lite fånigt. Trots att jag vet att det är sjukt smittsamt. Sambon är på jobbet med dubbelsidig öroninflammation, spräckta trumhinnor, ryggskott. Han trycker i sig antibiotika, värktabetter och så till jobbet. Här sitter jag och är lite rödögd och håller mig borta. Det känns lite mygligt.

Jag har gått och känt mig lite dålig över att jag inte gick till doktorn i fredags redan. Visst, man gav oss informationen att köra på den recpetfria salvan ett tag innan vi sökte läkare. Och visst funkade salvan bra på barnen så vi trodde den skulle funka på mig också. Men ändå. Och sen när jag inte gjorde det i fredags, vad skulle jag ha gjort då? Bokat tid på närakuten under helgen? Känns ju lite hysteriskt. Samtidigt känner jag mig lite myglig idag för att jag inte försökt göra något proaktivt under helgen.

Inte så mycket jag kan göra åt saken. Annat än att se till att bli frisk och hoppas att ungarna håller sig friska ett tag nu. Och det är ju klart, Sambon har en del VAB-dagar att ta nu.
Men känslan att mygla är verkligen inte en känsla jag gillar att gå omkring med.

Anni

Stanna hemma allihop och bli friska vetja.Det är väl inte mygel, ni är ju sjuka! Sambon borde väl oxå hålla sej hemma låter det som. Det är bara några få dagar det handlar om. Ett litet piss i Mississippi när man tänker på saken...

2013-11-18 23:43:26


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte