Jag skulle skiva bra saker idag

Ögoninflammation suger.
Först märks nästan ingenting. Lite rödare i ögat och lite, lite guck. Men överlag inga problem. Dag två eller tre är dealen en annan. Så är det så någon/några dagar innan det börjar bli bättre igen. DÅ sätter andra ögat igång.
Så där arbetar sig den här jävla ögonflunsan sig igenom vår familj just nu. Först Tusse. Sen Grodan. Och kort därefter jag.

Nu är jag inne på öga två. Jag blir galen om det inte är ok till måndag.
Nåja. Skit i det just nu. Jag var i alla fall ute nu ikväll och sprang 5K. Det har varit lite segt med träningen på sista tiden. Av förklarliga skäl. Är inte helt säker om det är ok än, men vad ska jag göra? Trodde inte att jag skulle få tummen ur. Jag skulle bara lägga till några låtar på min iphone som passar bättre att springa till än Nina Simones "Mr Bojangels" Det hela ledde till att jag fick ägna över en timme åt att uppdatera en massa skit på telefonen.

Nåja. Jag kom ut. Jag sprang. Slog nytt snittrekord, om så bara med 1 sekund. Men ändå.

Ok... nu pausar vi här. Andas.
Vad är det med mig? Allt låter som en enda lång gnäll-ramsa. Är det november? Nej. Det är nog känslan att inte räcka till. Tiden räcker inte till att jobba, ta hand om sjuka barn och vara sjuk själv. Och Sambo. Han mår rätt pissigt med dubbelsidig öroninflammation där båda trumhinnorna spruckit.

Suck.
Det här skulle ju bli en text om hur stolt jag var att jag trots allt gav mig ut och sprang ikväll. Och hur mysigt det faktiskt var i det starka månljuset. Men jag försöker vara så uppåt i verkligheten. Orka med en massa. Räcka till fast jag själv är slut. Så här blir jag gnällig. Och negativ.