jaha, här sitter jag och gäspar käkarna ur led, jag har varit vaken flera timmar men det är fortfarande mörkt ute. och kallt. och på jobbet är det deppigt och allmänt sura miner och, tja, allting kan väl sammanfattas i MÖRV.
själv är jag mest nervös för att jag har bokat ett spårprov till minsting imorgon. det är väl det överskuggande molnet på himlen just nu och det är väl i-landsproblem av stora mått förstås. saker att vara nervös för är att det är hans första öppenklass-spår, och även om det överlag har gått bra på träningarna i höst så är det ju ändå inte samma sak som att det kommer att gå bra på ett prov. och på ett prov är man så jävla UTLÄMNAD för man har verkligen ingen aning om någonting, och det är säkert nyttigt på något plan men för kontrollmänniskan är det skitjobbigt. jag känner mig dessutom inte helt bekväm med att vara helt ensam med domaren ute i skogen (alltså jag är inte rädd för att något ska hända SÅ, domaren är dessutom kvinna, jag är bara lite obekväm med själva situationen). på nästan alla andra prov jag har gått har det slumpat sig så att jag haft en halv skolklass i släptåg. det har varit domaraspiranter och folk som velat följa med och titta och allt däremellan, men nu är det alltså bara jag och domaren hemma hos henne, och det känns lite...jobbigt. förväntas det av mig att jag ska småprata lite ledigt under tiden, inte under själva spåret förstås, men på väg dit och hem, och i så fall OM VAD? får väl försöka tänka ut någonting som jag kan fråga om och hoppas att det ger sig. men kan någon ge mig ett kilo social kompetens, tack.
men ja, det är bara att lämna över till minsting och lita på att han reder ut situationen. och helt ärligt, det värsta som kan hända (ja, om vi bortser från scenarion där vi blir nedmejade av rasande vildsvin eller galna älgar, men det är väl mindre sannolikt) är ett underkänt resultat, och då är det ju bara att spotta i nävarna och ta nya tag och försöka igen. kunde valpen gno ihop sitt viltspårchampionat i år så ska väl minsting kunna bli klar med det nästa år, men då måste man ju börja någonstans.
i fredags kväll tog jag bussen till stan för att träffa J. världens bästa J som jag tidigare jobbade ihop med men som fick nytt jobb i början av förra året och som jag saknar något KOLOSSALT. vi åt gott och drack massor av vin och pratade oupphörligt i fyra timmar. så himla skönt att prata med någon som FATTAR, hur man har det på jobbet och hur man har det hemma och som man inte behöver förklara och bli ifrågasatt inför. detta är guld och balsam för min själ och jag insåg inte förrän vi satt där i vår alkoholdimma och höjde oss själva till skyarna hur mycket jag hade saknat detta, hur mycket jag hade saknat oss. och hur få människor jag känner att det liksom bara klickar med, om man bortser från mr S så är J är nog den enda sedan PH dog. det är inte så att jag känner mig ensam, för jag har hellre de här få tillfällena med riktig kvalitetstid än umgås med hundra människor som mest suger musten ur mig.
ja, sen gick sista bussen och sista tåget och vi skildes åt under känslosamma bedyranden att det fan inte fick dröja så här länge mellan gångerna. fast det är svårt att få till träffar, vi bor i olika byar och jobbar i ytterligare olika städer och allting är på helt fel håll i förhållande till varandra och utöver det har vi båda rätt så fullspäckade scheman. men det är ju inget som inte går att lösa. och sedan låg jag på soffan med huvudvärk större delen av lördagen och uttalade några halvhjärtade löften om att aldrig mer dricka rödvin, men det var det absolut värt.
ja, men annars är väl det mesta rätt bra. igår var det till exempel tio grader varmt och solsken och det är ju verkligen inte illa för att vara november. till helgen ska mr S' kompis komma och det ser jag väl inte jättemycket fram mot, men tänkte utnyttja situationen och tvinga honom att följa med och lägga spår åt hundarna. båda behöver träna på icke-förarspår men eftersom jag aldrig umgås med någon så är det inte det lättaste, så det gäller att passa på. over and out.