men suck vad allt känns TRÅKIGT just nu. jag kan inte direkt sätta fingret på vad det är, men jag har inte lust med någonting. allt känns jobbigt och motigt och strävt.
igår var N och barnbarnen på besök, jag skulle klippa håret på lille A, och det var inte direkt poppis om jag säger så. och lille O blev vansinnig för han skulle förstås ha exakt samma saker som jag hade tagit fram för att distrahera A med, och det går ju inte direkt att argumentera med en 1½-åring. så O tjöt som en stucken gris och A gnällde över att det var tråkigt och kliade och han ville inte sitta still och saxen var kall och kammen var vass och det var på det hela taget ett jävla liv.
jaha, och sedan kom mr S hem och sa att han kände att han "nog var tvungen" att åka på någon jubileumsfest som några av hans gamla vänner i hans gamla stad skulle ha om några veckor (vadå "nog var tvungen", vad är det för jävla uttryck i sammanhanget liksom?), och nu råkade det sammanfalla med den helg som vi lovat att passa barnbarnen på. JAHA, men vad kul att göra det ensam nu då bara för att han "nog är tvungen" att åka på fest och vara borta hela helgen. det är ju inte det att jag inte FIXAR att rådda med tre hundar och två barn och deras starka viljor och ätande och sovande och blöjbytande och allt annat runt omkring under en helg. det är väl klart att jag gör (och ja, jag vet att det är så man har det som småbarnsförälder, been there done that och jag är klar med den biten). och det är inte heller det att jag inte unnar mr S att gå på fest och träffa sina gamla vänner, jag är inte ens det ringaste intresserad av att följa med. så vad är egentligen problemet, kan man ju fråga sig? tja...att det är JOBBIGT? att jag blir helt låst hela helgen och inte ens kan ta en promenad utan att det kräver en massiv arbetsinsats, jag får ingen egentid och kan inte koppla av, inte på samma sätt som om vi hade varit två som hade hjälpts åt (och jag vet att det är så det är för ensamstående föräldrar, been there done that och jag är klar med den biten OCKSÅ).
jaha, men även om man, jag, nu känner så inför detta så finns det ju ändå någon gräns för hur barnslig och egoistisk man kan visa sig, så jag bara "nä, men det är klart du ska åka" och ansträngde mig för att inte låta lika passivt aggressiv som jag kände mig.
jaha, sen var det väl inte mer med det. lite senare nämnde jag att jag kommer att ha vägarna förbi resecentrum i stan så om han letade rätt på sitt ogiliga busskort så kunde jag passa på att byta det när jag ändå var där, så det inte blev en massa strul med biljettköp när han sen skulle åka på den fest som han skulle till den här helgen. nä, men då hade han väl bestämt sig för att om han åkte på den andra festen, vilket han uppenbarligen bestämt sig för, då skulle han INTE åka på fest den här helgen, för "det blev för jobbigt". det är ju en sån där grej som jag skulle kunna säga, men han är ju en sån som vill umgås med andra så jag tror att han tror att han liksom gör mig en tjänst på något sätt, som om det fanns något slags konto där det måste råda balans. FALSE. jag som hade sett fram mot cirka ett ton av egentid, och nu får jag varken det eller någon avlastning under barnpassningshelgen, och helgen däremellan så kommer mr S' kompis och hälsar på och ska sova över och då måste jag vara social och kan inte bara ligga på soffan och läsa deckare om jag känner för det. eller jo, det kan jag väl, men det blir inte samma sak, man kan liksom inte bara gå och ta en macka om man är hungrig eller lägga sig och sova om man är trött och det blir så trångt och bökigt och JOBBIGT.
BLÄ. tycker så fruktansvärt synd om mig själv just nu. och ja, jag är medveten om att världen är full av krig och svält och naturkatastrofer och sjukdomar och att jag i det perspektivet bara ska HÅLLA KÄFTEN. fast det gör jag ju också, åtminstone utåt.