och så var det november och det var måndag igen, det känns som om livet bara består av en massa måndagar i november, det är mörkt och ruggigt och liksom strävt på något vis. denna vecka är kalendern fylld av mastiga jobbmöten, jag har kört fast lite i ett av mina projekt, min närmaste kollega S är sjukskriven på obestämd tid och tja, på jobbet är det ju som det är, med sparkrav och hotande uppsägningar och domedagsstämning. inte jättekul med andra ord.
men helgen var fin, trots pms och tillhörande humörsvängningar. min lediga fredag låg som en extra god karamell överst i gottpåsen som i övrigt innehöll långpromenader, god mat och soffhäng, bara jag och mr S. nästa helg är spårhelg, helgen därpå är vi, fast det blir nog bara han som åker, bjudna på 40-årskalas i en annan stad, vilket innebär övernattning och då känner jag genast tack, men nej tack. plus att jag knappt känner någon och är bara medbjuden som "respektive", så ingen kommer att sakna mig det minsta. helgen efter det ska mr S' kompis komma och hälsa på oss, med tillhörande övernattning, helgen efter den ska vi passa barnbarnen, också det med övernattning och sedan är det ta mig fan december och snart jul. så jag känner att det gäller att ta vara på varje uns av egentid nu.
jo, men just exakt så tråkig är jag ju. tycker det är lagom spännande att en granne på gatan har skilt sig och skaffat hund, samt att det verkar vara nytt folk på bensinmacken nere i byn. saker man kan spekulera i lite slött utan att för den sakens skull direkt behöva bry sig. jag tror inte jag är sådär likgiltig egentligen, jag har nog bara tryckt på pausknappen ett tag.
och igår skrattade jag helt orimligt länge när jag kom att tänka på ett replikskifte i "segelsällskapsresan" ("fender!", "men berit, det där är ju en ibanez"). jodåsåatt. tråkig var väl bara förnamnet. hahaha.