Trivsel

Vi har umgåtts mycket sedan i somras. M, hans barn och mina barn och jag. Även maken har varit med. Men senaste tiden har vi börjat umgås än mer. Oftare och med övernattningar.

Jag står i dörren till köket och ser M och maken jobba tillsammans. De lagar mat och diskar. De slänger käft och jag ser hur båda trivs. Och jag trivs.

Jag står i dörren till yngsta barnets rum och ser hennes jämngamla bonussyster (de hade en diskussion om vad det innebar att flytta ihop och bonussyskon kom de fram till att de var) leka ihop. De planerar sitt halloweenfirande och trivs. Och jag trivs.

Såg äldsta barnet tillsammans med M när de spelade candy crush, ett familjespel i ny tappning. Mycket mys och mycket gos. Och jag trivs.

Familjerna börjar smälta samman. Barnen är helt med på tåget. Utom Ms 14-åring som vägrar att träffa honom, som bestämt sig för att hon inte gillar mig (vi har träffats om än inte speciellt mycket) och som nog känner sig enormt sviken av sin pappa - mest bara för att han och modern inte lyckats få sin relation att fungera.

M har berättat för sina föräldrar och det tar det hela med ro. Våra vänner får veta en efter en och de verkar vara glada för vår skull. Maken väntar bara på att träffa sina föräldrar för att berätta. Vi räknar med att de kommer att ta nyheten med ett höjt ögonbryn och sedan konstatera att så länge vi är lyckliga så är det vad som räknas. Det är så de brukar ta alla nyheter från oss.

Mina föräldrar är ett kapitel för sig. Jag har inte haft någon kontakt med pappa de senaste 10 åren så att berätta för honom är inte aktuellt. Mammas och min kontakt kan som bäst beskrivas som sporadisk. Jag gissar att jag kommer att skicka ett mail om adressändring och sedan ringer hon. Beroende på hur jag mår just då kommer jag att berätta eller inte.

Mina tre bröder lär fördöma mig. Men de har de gjort sedan jag var typ 14 så det är ingen större skillnad där. Det är i stunder som den här som jag inser hur mycket jag saknar en biologisk familj som funkar som familj.

Istället får jag berätta för den familj jag själv valt. För de människor som står mig så nära att jag räknar dem till min familj. Till mitt skyddsnät om livet skiter sig. De är inte många. Men de är oerhört viktiga för mig. Tack för att ni finns där för mig!