Ut ur garderoben

I hela mitt liv har jag varit udda, annorlunda, konstig och märklig. Tidigt lärde jag mig att "klä ut mig" till normal. Att låtsas normalitet. Det har varit en trygghet för mig. Att slippa folks fördömanden för den jag är har gjort mig starkare i att låta mig vara den jag är. Att kunna gömma mig bakom normalitet har gjort att jag sluppit visa vem jag är för andra än dem jag vill visa. För andra än dem jag tror kommer att acceptera mig som jag är.

Visst har jag tagit miste ibland. Visst har jag varit en allt för främmande fågel för vissa. Men när det är en person som vänder sig från mig så visst gör det ont, men det är inte hela världen.

Att flytta ihop med M tvingar mig ut ur garderoben. Tvingar mig att visa världen vem jag är. Vi har redan mött människor som tycker att det är så fel, så knäppt, så vansinnigt att det inte borde ens vara tillåtet. Och jag vet - utifrån exempelvis kommentarsfält under artiklar om polyamorösa - att många tycker just så. Och jag bävar för att tvingas möta världen.

Samtidigt kan jag inte, vill jag inte, vägrar jag att förneka M och den betydelse vår kärlek har för mig.