Outgrundliga äro herrens vägar

Eller vems vägar det nu är.

Jo, relationen har förändrats. Vi kom att tycka allt för mycket om varandra. Vi kunde inte släppa taget. Istället är det förändringarna i november som fått stryka på foten.

Men för att få en vardag, en verklighet som fungerar måste vi ha hus. Ms ställe är för litet. Så även mitt. Tre vuxna och 6 barn kräver sitt utrymme. Så vi letar hus. Men husen i staden där vi bor är för dyra. Eller för små. Så vi letar lite längre ut. Och i en av småorterna med goda bussförbindelser med tätorten finns det ett hus till ett rimligt pris. Ett bra hus. Ett hus med massa sovrum och dessutom ett par prång som kan byggas om till rum.

Så får jag panik en stund. Flytta ihop i en liten småort och utmana tvåsamhetsnormen så öppet? Jag har fördomar om toleransen hos innevånare i småorter. Så möter jag mina fördomar och minns att i småorter så är det viktigare vad en gör för byn än vad man gör bakom sina egna dörrar. Och i det avseendet kan vi nog bidra med både det ena och det andra. Det löser sig. Vi har förutsättningar för att bli en tillgång som kan värdesättas. Så det löser sig nog.

Ms ex har visat sig vara rätt cool inför vår okonventionella relation. Det är dessutom en person som är väldigt viktig i att få allt med deras fyra barn att funka.

Fyra barn till! Där är nästa panikunge. Jag kommer att bli bonusförälder åt åtminstone tre av dem, de tre som är tillräckligt små. Jag som sa stopp vid två barn för egen del! Men köper jag det här paketet måste jag ju köpa hela paketet. Med alla barn.

Min partner sedan länge är cool som alltid. Det finns få saker som rubbar den människan. Praktiska hinder går att lösa, ekonomiska problem får vi se till att övervinna, att sälja vår bostad är inga problem, att… Metodiskt radas allt upp och metodiskt avfärdas allt, en sak i taget.

Att flytta är en panikunge i sig självt. Det är inte länge sedan vi flyttade in här - med målet att aldrig mera flytta. Och jag skulle verkligen kunna leva med att aldrig mera flytta. Men när livet händer så händer det.

Och mitt i allt är jag förvirrat, förunderligt, fantastiskt förälskad. Och kär. Och det är M också.