I elva dagar har jag och M i princip bott tillsammans. Först hemma hos honom, sedan på läger och sedan hemma hos oss. I helgen var tre av hans barn också här. Många gånger har jag välsignat vår tanke om att ha extrasängar (dolda som soffa och fåtölj när inga gäster är här) inne i barnens rum. VI har alla sovit gott och mycket.
Dagarna har varit oväntat konfliktfria med tanke på att vi varit åtta personer i en lägenhet om fyra rum. Barnen har hållit sams och det har alltid funnits en vuxen att vända sig till för dem. Gång på gång återkommer något av barnen till "när vi flyttar ihop" och det med en glädje och en förväntan som känns väldigt gott.
Vi var och tittade på det perfekta huset i fredags. Visade sig att en badrumsrenovering var gjord på allt annat än fackmannamässigt vis. Och taket behövde nog ses över också. Med dagens bud (från någon annan) hamnar huset helt utanför våra ekonomiska ramar. Men att bara åka och titta, att få några timmar vuxentid för prat och planering gör att det känns mer verkligt. Mer som att det faktiskt kommer att bli av.
När vi hämtat upp de två barnen som varit hos mamma och kom hem igen så bjöd 9-åringarna på fika. De hade varit hemma själva under eftermiddagen och ringde rätt fort för att fråga om de fick baka. När jag svarade "ja" utan prut kom min 9-åring av sig lite - jag tror att hon hade laddat för operation övertalningskampanj. Men chokladbollar hade de gjort. De två har förvånat mig mycket under veckan som varit - de brukar tröttna lite på varandra efter ett par dagar. Men inte denna gång. Endera har de båda taggar ner sin bossighet lite eller så har de hittat andra sätt att hantera varandra. Hur som helst så har de funkat väldigt väl ihop.
När M och hans barn åkte igår satt jag och min stora själva en stund. När så maken och mitt yngsta barn kom hem så sa den stora "nu är det slut på friden mamma". Fast inte ens de två, som båda lever enligt devisen "jag hörs - alltså finns jag", kunde orsaka lika mycket liv och rörelse här hemma som det varit de senaste dagarna.