Ute och springer

Har just varit ute och sprungit 7km.
Det är så härligt när jag återupprepar något som jag inte riktigt trodde att jag klarade av. Visst, det är fantastiskt när jag gör det för första gången. Men det är större när jag gör det för andra gången. För det är först då jag förstår att jag inte bara råkade lyckas en gång.

7km, kanske någon tänker nu, vad är väl det? Rätt mycket för mig. Löpning har aldrig varit min grej. Men jag tycker att den är otroligt tidseffektiv. Lätt att ta med sig vart man än är. Mäktigast av allt med att vara ute och springa, för mig i alla fall, är att bryta igenom spärrarna. För de finns ju där. När jag börjar springa försöker kroppen (eller hjärnan) få mig att sluta springa. Lungorna bränner. Benen vill inte riktigt röra sig som jag vill. Det känns jobbigt, motigt och allt annat än skönt. Så hittar man lite av en rytm. Efter en stund försvinner svidandet i lungorna. Rytmen blir bättre och det känns inte lika jobbigt. Sen märker man att tankarna hoppar lite som de vill. Inte hela tiden, men helt plötsligt tar de ett skutt. Eller så inser man att man inte riktigt är med på vad huvudet håller på med. Sen upptäcker man att benen går lite som av sig själva. Och när jag kommer på den där långa raksträckan som var min kamp för bara några veckor sen känner jag att jag andas nästan helt vanligt. Benen känns inte tunga. Jag springer inte fort, men det gör mig inget. Bara att gå igenom de där stegen... det känns så magiskt.
Speciellt när det händer gång på gång. Det var ingen engångsföreteelse.

Men jag undrar ändå om mina 7 månader med mykoplasma har lämnat efter sig något i mina lungor.