Den där ledsenheten

Den här ledsenheten. Jag har pratat om den förr. Den finns där. Ligger under ytan. Ibland känner jag av den utan att den bryter ut. Den skaver en aning. I slutet av sommaren trodde jag att det kunde röra sig om en lättare depression. Nu tror jag inte det längre. I alla fall inte som jag klassar depression.
Jag har en ledsenhet inom mig. Ett reslutat av 5 års intensivt liv och lycka.
Låter det konstigt? Låt mig bena ut mina tankar. Sen jag träffade Sambon har vi kört hårt. Vi har tagit stora beslut. Vi har gjort dem snabbt och snart därefter har fått resultat. Jag kan lätt säga att dessa 5 år har varit de lyckligaste i mitt vuxna liv. De har innehållit så mycket. Men även i lyckan bor sorg, frustration, ilska, hjälplöshet, rädsla och utsatthet. Vi har förmågan att känna alla känslor på väldigt kort tid. Rent av samtidigt. Känslor följer inte logiska banor och de kan verka parallellt.

Men när livet är bra. När sagan slutar lyckligt, hur får man ur sig sorgen och allt det andra? Hur får man ut baksidan när man ligger där med sitt nyfödda knytte och lyckan har inga gränser. När kommer stunden då man får vråla ut hur rädd man varit? Hur ont man haft? Hur hjälplös man känt sig? Var gör man av de där diffusa ologiska känslorna att det är fel på mig, att det är mina fysiska till kortakommanden som gör att jag blir så sjuk av att vara gravid?
Eller var tar man vägen med frustrationen som kommer med att ha med hantverkare att göra, när man samtidigt har sin lyckligaste stunder i livet och får det fantastiska att flytta in i ett alldeles nytt fint hus? Eller de där vågorna av ångest som kommer efter allt slit, men då är man ju upptagen med det roliga att möblera och få det fint.

Bilolyckan gav mig dödsångest. Något jag aldrig lidit av i hela mitt liv. Jag har aldrig varit rädd för döden. Men nu har den krypit upp bakom mig och står alldeles tätt intill och andas mig i nacken. Inte varje dag, men den är där.
Vad ska jag göra med det? Ställa mig och skrika ”Någon kommer att dö!! Jag vet det. Alla måste dö. Och alla kommer att dö.”
Haha, det låter ju helt galet och hysteriskt. Så jag säger inget. Jag skriker inte alls. Och jag berättar inte om de gånger jag tänker att vi alla kommer dö. En efter en kommer människor försvinna ur mitt liv. Eller jag ur deras.

Lägg till all trötthet. Alla intryck. Alla förändringar. Jobb. Samboliv. Ungar. Tumla runt alltihop i en enda stort trassligt nystan. Där inget enskilt går att nysta ut för sig. Det hänger ihop och jag sitter mitt i det.

Lyckan är full av små hål där andra känslor bor. Men hålen är så små att känslorna får inte rinna ut. I 5 år har jag nästan bara varit lycklig. Så allt det andra har lagts på hög och bunrkats upp. Där inne har det tryckts ihop och komprimerats. Tills det nu ligger som en kompakt ledsenhet precis under ytan. Den vill komma ut, men hålen är fortfarande så små. Så det är som om den tar de chanser den får. En liten motgång blir till stor ledsenhet. Småsaker blir stora och jobbiga. Ena dagen lycklig, andra dagen går jag med känslan att allt är skit och så har det varit hur länge som helst. Fastän det inte alls har varit det. Det är bara ledsenheten som fyller ut hela utrymmet just där och då.

Så vad göra?
Det är 5 års uppbyggd känsla. Det kommer ta tid att få det att sippra ut. Det är ackumelerad känsla, som inte längre hänger ihop med en specifik händelse. Så jag får komma ihåg att det är känslor som vill komma ut så utnyttja de ventiler som finns. Vill tårarna komma så grina, det måste inte finnas en godkänd orsak. Löpningen fungerar som en utmärkt läkande salva. Ledsenheten finns inte och skaver efter en löprunda. Så ut och spring. Min ledsenhet är inget farligt. Inte ens när den ligger där under och skaver. Så länge jag inte är rädd och försöker trycka den längre ner. Erkänn att den finns där. Kanske kommer det alltid finnas en liten ledsenhet under skinnet. Känslor som har för små hål att komma ut.