Jag vill också ha rätten att bestämma

I två timmar höll jag på att rensa i förrådet på övervåningen. Ett förråd där vi ställde in ett antal flyttkartonger när vi flyttade in, och sen har vi aldrig rört dem. Sambon tror jag aldrig har varit inne i förrådet. Jag ställer in lite saker där då och då. Men för det mesta är dörren stängd och vi har inget där att göra. Mitt mål var att minska de 8 kartongerna ner till 3 eller fyra. Rensa upp och skapa lite plats. Bland kartongerna har vi en kartong full av serietidningar. En kartong full av DVD filmer. En kartong full av CD-skivor. Serietidningarna vill jag ställa in i barnens rum. Men det får vänta lite. Just nu är i alla fall Tusse för liten för det, och tidningarna skulle bara rivas sönder. CD-skivorna och filmerna tänker vi aldrig mer plocka fram och ställa i bokhyllan där de en gång i tiden höll till. De enda CD- och DVD-spelarna vi har är i våra datorer. Filmerna vi ser på tv’n har Sambon lagt upp på en hårddisk. Musiken är uppladdad på datorer, ipods, ipads och telefoner. Men att slänga dem alla känns ändå lite tungt.
Så igår satt jag och stoppade in filmer i sån där stor CD-bok där man får in typ 100-talas skivor i en enda stor bok. Fodralen la jag tomma i en kartong för att slängas.

Efter två timmar kom jag ner. Då satt Sambon i soffan och åt glass efter att ha spenderat lika mycket tid att röja i garaget.
Jag berättade vad jag hade gjort och han tittar upp
- Va? Har du slängt mina filmer?
- Nä. Jag har satt in dem i en CD-bok och lagt de tomma fodralen i en låda för att slängas. Men jag har inte slängt något än.
- Men det är ju orginalfilmer.
- Ja. Som jag har sparat.
- Men jag har Gudfadern-boxen bland annat.
- Ja. Och? Vad ska du göra med den boxen hade du tänkt dig?
- Ta fram och titta på.
- Boxen?
- Det är ju boxen som är grejen.
- Boxen? Inte filmerna? Utan boxen. Som i 3 års tid har legat i en flyttlåda som har sått i ett förråd. Men en dag ska du ta fram boxen och titta på den?
Här muttrar han bara något och fortsätter under tystnad att äta sin glass.
Och jag blir så jävla arg. Och ledsen.

När jag satt där uppe så tänkte jag på det. Att det här kommer Sambon att få problem med. Att jag har rensat bland hans grejer och han har inte fått vara med och bestämma. Han kommer slå bakut. Men ändå fortsatte jag. För jag kan inte göra något om han måste godkänna precis varenda grej jag gör. Han har ett otroligt stort kontrollbehov. Som han dessutom är helt omedveten om själv. Och om jag böjer mig för det så kommer jag inte kunna göra något alls. Allt måste först kontrolleras av honom, få godkänt och sen kan jag utföra. Men så kan jag inte ha det i mitt eget hem. Jag rensar i ett förråd som jag använder och han ger blanka fan i. Jag kastar inget annat än tomma skal. Skal som han aldrig, aldrig, aldrig gör något med. Vi lever inte kvar på 90-talet då den som hade flest DVD-filmer i fräsiga boxar vann. Vi kommer inte fylla våra bokhyllor med dessa filmer eller våra CD-skivor.
Och när det är han som rensar i sina domäner så är det ingen frågan om vems saker han kastar.

För ett tag par månader sen fick jag veta att han har kastat min farmors handgjorda trasmattor. Det var två stora, säkert 3 meter långa, tjocka trasmattor. Jag har lånat dem av mamma och pappa och de har använts vid varenda flytt jag har gjort för att skydda möbler. Dem har han kastat med motiveringen att de var förstörda. När jag påpekade att trasmattor i princip inte går att förstöra så sa han att de var fulla med byggdamm och skit. När jag föreslog att de kunde ha tvättats tittade han förvånat på mig och sa sig inte veta att man kunde tvätta trasmattorn.
Nämen vad bra då. Då kan man ju slänga dem utan att fråga. För han kastade ju inte dem för två månader sen. Utan snarare för ett år sen. Men han har inga problem att fatta egna beslut och handla utefter dem. Däremot att jag ska göra saker som han inte har kontroll över. Och jag känner mig stundtals så jävla begränsad.

Jag kan inte köpa lampor, för Sambon har inte tid att bestämma sig om han gillar mina förslag eller inte. Och jag kommer med idéer. Trots att han kanske inte bryr sig egentligen så klarar han inte av att säga
- Visst, gör som du vill. Det blir nog jättebra.
Han bara måste vara med och se till att det blir bra och rätt.
Vad värre är så är det han som är noga, tänker efter före. Jag är den som är slarvig och tycker att man kan rätta till saker i efterhand. Så det blir fel när jag gör saker. Inte alltid, men oftare än för Sambon. Så hans kontrollbehov är inte bara av ondo. Ganska ofta är han min broms som gör att jag inte rusar iväg och ångrar mig i efterhand.
Men han behöver släppa taget någon gång ibland. Även om det blir fel, så måste det få vara ok. Det måste vara ok att inte allt blir efter hans eget huvud. Och är han smart så låter han det vara i saker som han inte har så stort intresse i.

Han fattar inte själv vilket kontrollbehov han har. Han tycker jag har helt fria händer, bara så sent som i förrgår fick jag ju beställa lampor. Han tittade bara snabbt på mina förslag och sa ok. Jag vill bara skratta. Lampan till hallen har jag försökt att få honom att säga ja eller nej till i säkert ett år. Han har bara muttrat och inte gett något tydligt svar och jag har låtit bli att beställa.
Jag vet, jag kan sluta fråga honom. Bara göra. Jag kan ta kommando och inte lägga så himla stor vikt i vad han tycker och tänker. Och för det mesta så stör det mig inte alls. Men igår rann det bara till. Jag tyckte han var så jävla barnslig som satt där och surade över sin jävla Gudfader-box.
Och när han gjorde ett försök att få slut på brådet som hade blommat upp så gjorde han missen att säga att han gärna ville få en chans att se vad som fanns i de andra lådrona jag tänkte försöka rensa bland.
Jag ville bara skrika honom rätt i ansiktet att det kunde han fan i mig fetglömma eftersom han rensar som det passar honom i garaget. Där visar han inte upp vad han tänker åka till tippen med. Han slänger båda sitt eget skit och mina grejer. Och det är smällar jag får ta. Ett faktum jag får hantera. På frågan
- Var är mina terrakottakrukor?
- De har jag slängt.
- Varför då?
- De var ju trasiga.
- Ja, för att jag har slagit av bitar att lägga i andra krukor. Nu måste jag slå sönder en ny och hel kruka. Tack för den.

Men jag skrek inte. Men jag kan ju säga att bråket tog ju knappast slut där. Jag bara väste till honom att jag har lagt ner projektet att rensa ur förrådet. Jag går inte in dit igen. Hädanefter tänker jag sitta och kolla på Svenska Hollywood fruar, för det kan jag åtminstone inte göra fel.
Japp. Där klev jag ned till samma mognadsgrad som han. Och tjong sa det så hade bråket flammat upp till full kraft igen.
Vi fick ihop det till slut, men egentligen utan att reda ut det. Och idag känner jag mig håglös och ledsen. Han tycker att det blev jordens grej kring ett par DVD-fodral. Som han dessutom senare sa att jag hade rätt, det var ju bara att kasta dem. Vad ska vi ha dem till egentligen?
Men jag tycker att det är ett annat problem som ligger i botten. Och när jag försöker säga honom det så förstår han ingenting. Verkligen ingenting. Och jag tror att just nu så har jag behovet att han ska förstå. Förstå vad jag menar. Förstå hur jag känner. Men vi är verkligen inte där. Inte ens i närheten.
När jag tar upp mina exempel så är de alla små och löjliga. Utom möjligen min farmors mattor, men där förstår han ju att han gjort fel, men vad kan han göra nu åt den saken? Alla är ju bara exempel. Exempel på en kärnfråga som han inte riktigt är med på. Lampor, krukor, DVD-fodral och annat småkrafs. Mitt liv hänger ju knappast på sånt.

Vi har bråkat i ämnet förut. Precis samma kärna. Att jag känner att allt jag gör måste godkännas, medan han på sin höjd behöver informera mig. Han vet att han får mitt förtroende att lösa det som han tycker det borde göras.
Jag är bara lite ledsen idag. Det har fått större propotioner för att jag har den här ledsenheten som ligger och lurar under ytan. Den grundar sig i mer, men hugger tag i vad den får tag på och sprider ut sig i min kropp.
Den får vara där idag. Så lättar det imorgon. Vem vet, kanske redan ikväll. Idag ska jag kom komma hem lite senare än vanligt. Ska ta mig tid på gymmet och springa på löpbandet. Det har ledsenheten svårt för. Då vill den sällan stanna kvar.