tiden lunkar iväg och om en dryg vecka är det vintertid, kom jag på idag (ja, jag vet att det heter normaaaaaaltid, men det är inte ett begrepp jag tänker förlika mig med). jag gillar det inte. att det blir ljusare på morgnarna när man ställer tillbaks klockan är ändå inget jag märker av eftersom jag går upp så tidigt. däremot tycker jag det är VIDRIGT när man tittar ut på kvällen och ser att det är kolsvart ute och så tror man att det snart är läggdags och så är klockan bara fem. och så tänker man att jaha, nu ska det vara såhär fram till mars, och den tanken känns ju inte så upplyftande.
fast jag gillar ju ändå hösten. jag gillar att vara ute i regn och rusk och komma hem och liksom bygga ett litet bo till mig själv i soffan framför kaminen med filtar och tekoppar och böcker och sitta där och kura med bara en lampa tänd. och när jag jobbar så slutar jag ändå så pass tidigt om dagarna att jag hinner vara ute en bra stund innan det blir mörkt, så jag ska väl inte gnälla på mörkret heller egentligen. men ändå. det hör väl till så här års på något sätt.
gårdagens jävelrevision blev inte fullt så illa som jag hade befarat. jag slapp vara med på själva mötet, skulle bara finnas till hands vid eventuella oklarheter och det var det tydligen inga, åtminstone inte som berörde mig. så jag kunde ägna dagen åt att jobba undan BERGET som bildats när jag var på utbildning i tisdags. så nu är jag i någorlunda fas igen, och det känns ju bra. i övrigt är det rätt deppigt på jobbet. häromdagen kom ledningen ångande med ett nytt gigantiskt sparkrav, vilket bland annat innebär att en vakant tjänst som skulle tillsättas om några veckor nu kommer att dras in. kul att vara personen som fått nytt jobb, sagt upp sig från sitt förra och sedan få sist-in-först-ut innan man ens hunnit börja. FY FAN vad jävla bittert. och bittert är det också att det ju faktiskt går väldigt bra för vårt företag, vi har massor av order och producerar och levererar som aldrig förr. men de som äger oss har inga pengar, och det vi drar in försvinner liksom i något svart hål någonstans bland skulder och sviterna av dåliga investeringar. det känns ju lite sådär, måste jag säga. det där med arbetsglädje vill sig liksom inte riktigt.
men nu är det snart helg, det står viltspår på agendan och det är så kul och går så bra just nu för både minsting och valpen. det har gått så bra så länge nu att det nästan är lite kusligt, borde det inte komma någon form av svacka snart liksom?
i tisdags var det avslutning på agilityn och vi fick hoppa en "riktig" tävlingsbana och det gick jättejättebra. då känns det ju lite halvtråkigt att kursen tar slut nu när vi har flyt och är taggade till tusen, men det är väl så det brukar vara.
imorgon har jag bjudit in N och barnbarnen på film- och pannkakslunch efter jobbet, lite slappt sådär. det ska bli kul, de små är båda i sån rolig ålder nu när det händer mycket, det gäller att passa på att hänga med dom, insupa, vara närvarande. och N själv är så rolig att hänga med och det verkar ju som att hon uppskattar att umgås med mig också, att jag i alla fall inte har fört vidare den här trassliga mor-dotter-förbannelsen som verkar blomstra i vår släkt.
och häromdagen pratade jag med L och han har det bra, han trivs i sin nya lägenhet och verkar ha börjat lära sig att förhålla sig till saker och ting på ett sätt som inte genererar ångest över allt som inte går att förutsäga och göra femårsplaner för utan försöker mer ta det lite som det kommer. och att han numera faktiskt själv ringer och pratar om sånt han är orolig för (häromdagen: kan man få rabies om en främmande hund slickar på ens jeans?, en fråga som förr hade genererat massiv DÖDSÅNGEST men nu räckte det med lite förklaring kring smittspridning och utbredning) och få hjälp att reda ut saker istället för att tankarna ska slå knut på sig själva där i hans självvalda ensamhet. och han är så rolig att prata med med sitt speciella sätt att betrakta världen och sin knäppa humor.
då känns det rätt bra i mammahjärtat. två fina barn som nu är två fina vuxna, allt jag gjort har varit värt det här och något har man väl ändå gjort rätt, försöker jag tänka då.