Jag träffade min gamla vän S i torsdags på en fest. Vi pratade om ditt och datt som vi brukar. Sen sa han
- Du, kan inte du fixa biljetter till den här teatern? Du har väl dina kontakter kvar?
Det är så han bjuder in sig eller bjuder ut en. Inbakat i frasen var den outtalade frågan om jag inte ville gå på teater med honom. Jag kommer inte ens ihåg när jag gick på teater senast. Jag som gick nästan jämt förut. Ordnade mängder av teatrar för mig själv och mina vänner, trots att jag aldrig tog upp den formella jobbet som teaterombud. Jag hade alltid min mamma som var det, och vår gamla dam på jobbet som är superombudet själv. Hon har fan i mig det mesta av Stockholms teatervärld.
Men nu är det längesen jag ordnade någon teater. Och nästan lika längesen jag gick på någon teater.
Å vad jag blev sugen.
Igår kväll fiskade jag upp vår gamla dams teatertablå. Oj, oj, oj. Hux-flux så hade jag bokat in 3 olika teatrar. Varav den ena som min vän S ville gå och se. Nu har jag att se fram emot en teater i november. En i december. Och en i februari. Det ska bli så roligt!!
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte