Vår årsdag

I helgen firade jag och Sambon 5 år tillsammans.
De två senaste åren har den 5 oktober varit lite nedprioriterat. Trots att vi sagt att vi inte ska förslappa oss riktigt än. Det är inte så att jag anser att man MÅSTE fira någon årsdag alls. Men det är en bra kom-ihåg så att man firar något någon gång. Genom att ta årsdagen (eftersom vi inte har en bröllopsdag än och vår förlovningsdag är på nyårsdagen) så vet man att man har en gång per år säkrat att man avsätter tid till varandra och kraften att göra något lite speciellt.
Men som sagt, de två senaste åren har inte varit det. Förra året var Tusse så pass liten. Det var lite svårt att skaffa barnvakt till båda barnen. Vi hade bestämt oss för att göra en lite finare middag hemma efter att barnen gått och lagt sig. Dels var det lättare sagt än gjort. Tusse var bebis och hade sina egna sovtider. Så klockan hann bli mycket innan förrätten stod på bordet. Lagom tills att vi tog fram hummer vaknade Tusse, som annars sov som en ängel. Men inte den kvällen. Hon ville bara vara i famnen på oss. Och där satt hon resten av kvällen. Hummern var dessutom inge god.

Året innan var Tusse i magen. Bara någon dag innan hade vi varit och gjort KUB test. Det var så spännande att få se vårt lilla barn där inne i magen. Ända tills vi fick svaret att vi låg i riskgrupp. Att vi behövde göra mer undersökningar för att kunna fastställa om barnet hade Down syndrom. Jag hade verkligen trott att jag var beredd på att KUB ultraljudet inte var ett mysigt ultraljud utan en diganosunderundersökning. Jag trodde att jag var inställd på att vi skulle kunna få just det svar vi fick. Att vi var i riskgrupp. Ändå föll jag bara ner i ett stort hål. Hormonerna i kroppen gjorde allt så klart mycket känsligare. Jag minns hur jag gick de där veckorna i oktober tills vi fick svar på moderkaksprovet och försökte distansiera mig till min graviditet. Vi hade inte pratat om vad vi skulle göra om barnet fick DS diagnos. Men jag ville i alla fall ha chansen att göra ett rationellt beslut. (hur rationell är egentligen en gravid kvinna?) Jag ville kunna ha möjligheten att välja abort om vi skulle prata i den riktningen. Jag ville kunna väga alla alternativ mot varandra. Men för det behövde jag lite distans. Så det blev inget firande alls det året. Gissningsvis låg jag i soffan och grinade så fort Grodan somnat. Min morbror begravdes också i den där vevan. En sorglig begravning som bet hårt i hjärtat.

I år skulle vi fira. Vi hade ordnat barnvakt. Vi hade ett fullspäckat schema med klädbytardag, mässa, mystid och middag ute på stan. Men så blev Tusse sjuk. Farmor och farfar kunde ta Grodan men vågade inte riskera att farfar skulle bli sjuk så här precis innan båtuppdragningen. Vilket jag fullt förstår. Våra barns baciller har ju nästan tagit livet av både mormor och farfar. Så det är på sin plats att ta det lite försiktigt.
Först blev jag så där ända in i djupet ledsen att vår dag inte skulle bli som planerad. Jag behövde det. Få tid med Sambon. Få hitta roliga fynd på klädbytardagen. Strosa runt på mässan hur länge jag än ville. Kanske få sex. Och äta middag för två i lugn och ro. I mitt huvud gick allt i stöpet när tanken att släpa med sig Tusse på allt. Men Sambon tänkte annorlunda. Varför inte ta med oss Tusse? Visst blir det mycket passning. Och visst kan det visa sig att hon inte orkar. Och ja det blir lite bök med mat och så. Men går det så går det. I annat fall är det väl bara att avbryta och åka hem.
Vad glad jag är att Sambon tänker lite annorlunda än jag. Klädbytardagen var kanske ingen höjdare. Tusse vägrade gå och ville bara bli buren. Det går inte att gå runt med vagn där inne. Men tur i oturen så kände varken jag eller Sambon någon vidare lust att bläddra bland begagnade kläder och leksaker i år. Det blev lite böcker. Och några få andra grejer. Sen sket vi allt och åkte till Älvsjö istället. Tusse var ansträngande i kön in till mässan. Då var hon rastlös, arg, ledsen och väldigt bestämd. Men när vi väl kom in somnade hon nästan på en gång. Och sen kunde vi gå och strosa så där på mässan som jag hade velat. När vi var klara och bara skulle gå tillbaka till några montrar vaknade hon. På väg hem bestämde vi oss för en tidig middag i Sjöstan. På vårt gamla stammishak från tiden vi bodde där. Tusse bröt ihop totalt på väg dit. För lite mat till följd av några dagars sjukdom och dålig aptit. Men det gick. Tillslut. Efter att ha prövat allt. Vi fick i henne tillräckligt med energi för att komma upp ur vråltjuten. Och sen blev det en riktigt trevlig middag före alla andra.
Det blev en bra årsdag. Och nästan precis som jag hade planerat den.