gäsp

igår kväll var jag på möte och det drog ut på tiden, kan man väl lugnt säga. ibland blir jag så irriterad på föreningslivets, vad ska man säga, ineffektivitet, det känns som att 50 % av mötestiden går åt till att fika och diskutera annat. eller det är väl vara trevligt OCKSÅ, men inte när timmarna bara rinner iväg i en ström av ovidkommande anekdoter och man inte ens kommit igenom hälften av dagordningen och man har mer än en timmes körväg hem och dessutom ska gå upp i svinottan. så idag är jag seg. ikväll är det agilityträning och jag är sugen på att skolka. det kommer jag förstås inte att göra, men jag vill. åtminstone just nu, idag har jag inte det minsta lust att göra någonting alls faktiskt. det brukar bli kul bara jag väl kommer iväg, men tröskeln känns meterhög just nu.

och som ett tråkigt brev på posten har jag blivit kallad till hälsoundersökning på företagshälsovården idag. jag var inte överdrivet förtjust i vår företagshälsovård innan, men efter Z-såpan då jag blev kallad dit och till en början blev bemött som om jag var den värsta mobbaren i företagets historia så tycker jag direkt illa om dom. nu är det inte samma personer jag ska träffa idag, det här är bara kontroll av blodtryck och kolesterol och blodsocker och såna grejer. och så ska man fylla i en töntig enkät om hur man har det på jobbet och vad man har för kost- och motionsvanor och hur mycket man röker och dricker och hur man mår i största allmänhet. men det spelar ingen roll hur man kryssar i de där rutorna för allting är ändå HELT. JÄVLA. NORMALT.

men igår sprang jag en runda efter jobbet och det kändes bra. fast varmt. det hade varit mulet hela dagen, men så fort jag gav mig ut på ett stort fält utan skugga så började solen steka som om det vore värsta högsommaren.
men när jag körde hem efteråt så kände jag att jag var trött i benen, sådär behagligt stum liksom, vilket betyder att det inte längre är brist på kondition som begränsar min löpträning, vilket i sin tur borde betyda att det här i mina ögon ganska mjäkiga komma igång-programmet jag kör ändå gör någon slags nytta. nu ska jag bara fortsätta och inte låta mig RYCKAS MED och börja springa hej vilt och som en galning bara för att jag tror att det går. lugn och fin och ett steg i taget så blir det kanske bra så småningom.