the blues

jamen det går ju jättebra att försöka tänka positivt och fokusera på sånt som är bra och se möjligheter istället för problem och yadayadayada om det inte hade varit för 1. pms. 2. andra människor. 3. 1+2 i skön förening.

nä, men i fredags var det väl en bra dag. jobbade, var på massage, kom hem och kände mig tillfreds med livet. jag såg fram mot helgen, att vi för en gångs skull skulle göra lite saker tillsammans och inte bara flänga mellan måstena. jag stod i köket och lagade mat och så kom mr S hem och var sur och stressad över jobbgrejer och frågade hur lång tid det vi skulle göra på söndagen beräknades att ta och jag svarade och då summerade han det med att hela söndagen skulle "gå åt helvete". OKEJ, nu behöver man väl kanske inte värdera det så allvarligt som jag gjorde (för enligt honom var det bara "ett sätt att uttrycka sig", helt utan värderingar) men jag blev faktiskt ledsen över att han såg på det så när vi skulle göra en sak tillsammans som vi båda var intresserade av. och då sa jag det, och då blev han sur (surare) för han tyckte att betedde mig som en martyr som gick omkring och var KRÄNKT för att han hade förstört mina förväntningar inför helgen, och är det något som får mig att explodera så är det när han anklagar mig för att vara KRÄNKT, och sedan rutschade vi snabbt ner i ett mindre världskrig och tja, det var den fredagskvällen det, tackar som frågar.

så resten av helgen blev väl sådär. vi kom iväg på det vi skulle och det var kul, men det hade ju varit roligare om man inte haft ett litet världskrig med sig i bagaget. förvisso ett avslutat världskrig, men det lämnar efter sig ruiner som ska byggas upp igen. för när mr S är förbannad så finns det liksom inga spärrar för vad han kan vräka ur sig, och sen FATTAR han inte, eller vill inte fatta, att det inte är så himla lätt att bara skaka av sig. och det spelar uppenbarligen ingen roll hur mycket jag än förklarar detta, för i stridens hetta glöms det bort och efteråt så måste man ju blicka framåt för att inte vara en långsint och jobbig jävel. så jag sluter mig kring mina sår och då bildas ett skal som man kanske inte tränger igenom hur som helst. och det tar så mycket energi att gå omkring och upprätthålla sig själv när man helst vill krypa ihop till en liten boll och hyperventilera, men jag vet inte riktigt vad alternativet skulle vara. när man krupit ihop till en liten boll och hyperventilerat en stund så måste man ju ändå resa sig och börja uppföra sig normalt igen.

och jag ser att han är ledsen och att han ångrar sig och att han försöker få mig att må bra och det är jag som håller distans för jag orkar inte göra något annat just nu. huvudet värker och allting känns strävt och ganska tungt och saker som ska göras bara tornar upp sig och känns bara jobbiga och inte det minsta roliga.



pms var det ja. inte hela orsaken, men det gör ju fan inte saker bättre heller.