igår hade jag en lugn och skön hemmakväll. mr S var på kurs med S-hunden så jag låg i soffan och läste deckare, slötittade på tv, eldade i kaminen och hade det allmänt bra. jag gick och lade mig tidigt men sov tyvärr dåligt i natt, så just nu känner jag mig ändå helt färdig. i morse läste jag dessutom ett mail om att mötet i rasklubben på måndag dels var flyttat från grannstaden (5 mil bort) till en annan stad (9 mil bort), dels att mötet skulle börja kl 19 istället för 18 som det var sagt från början. vilket innebär att jag i bästa fall är hemma tidigast klockan 22. jag blev på dåligt humör bara jag läste det, men det är ju som det är. rasklubbens styrelse är utspridd över hela landskapet och det är förstås inte mer än rätt att de som bor i andra delar än häromkring ska få ha möte på "hemmaplan" då och då. försökte jag tänka istället för att direkt börja sucka över min kommande uteblivna eller åtminstone reducerade nattsömn just den dagen. ja, men sen sjönk den senare tanken in och då kändes det okej igen. note to self: analysera situationen istället för att fastna i den första känslan som dyker upp.
idag är planen: jobba, sjukgymnasten, hem och städa och klippa mig. eller klippa mig först och städa sen.
vad ska jag säga om mitt knä? vågar knappt säga något alls, men det VERKAR ha blivit lite bättre. det gör ju fortfarande ont när jag går i trappor och uppförsbackar och när jag böjer knäna för mycket. men det här hugget av smärta vid ett visst läge som kommit vid exakt VARJE STEG JAG TAR och som jag har dragits med sen i maj någon gång, det kommer inte vid exakt varje steg längre utan jag kan numera gå ganska långt på plan mark utan att det kommer mer än något enstaka hugg. det känns skitskumt, men väldigt bra förstås. jag vågar dock inte andas ut och tro att någonting är över än, för bakslag är ju mer regel än undantag i min värld. men jag kan gå, och jag kan springa. den här gången har jag för första gången följt ett träningsprogram och det har gått bra, fast jag egentligen tycker träningsprogram är tråkiga. och jobbigt var det, de senaste åren har ju mest bestått av skada-vila-igångsättning-ny skada-mer vila-osv, så det känns ju som att jag bara precis hinner komma snäppet ovanför grundkondition så har det varit dags att kasta in handduken. och det är ju så ASJOBBIGT att komma igång igen, både mentalt men även fysiskt. men nu har jag kommit till det stadiet att jag kan ana känslan av att kroppen är stark och gör vad den ska och allting bara flyter på kilometer efter kilometer. nu ska jag bara besinna mig själv, hålla mig till PROGRAMMET, inte träna mer än två gånger i veckan och mala på med samma distanser och inte hålla på och utmana mig själv att springa längre och längre hela tiden bara för att det konditionsmässigt är möjligt. snälla snälla kroppen, om jag gör detta så kan du väl vara bussig och hålla ihop för min skull? tack.
annars längtar jag mest till helgen, då jag och mr S ska hitta på lite grejer tillsammans. inget speciellt, det är bara det att det känns som en evighet sen sist. och imorgon ska jag och S springa på lunchen, sedan ska jag på massage efter jobbet. en perfekt uppladdning inför helgen, visst?
nu: jobbajobbajobba.