Jobbigt jobb. Och kul

Mitt jobb är både roligt och jobbigt. Att lära sig nytt är verkligen något som tar all min kraft. Har alltid gjort tror jag. Jag vill så mycket så snabbt. Helst av allt vill jag kunna allt från dag ett och sen bara avancera därifrån. Och det är tuffa krav att lägga på sig själv.
Förr om åren bröt jag alltid ihop vid såna här rivstartert som jag försökte ge mig på. Det blev grinande samtal till min mamma. Hon försökte stötta, komma med goda råd och sa alltid ”Men Jazzie, har du och jag inte haft det här samtalet förr? Hur gick det den gången? Det gick ju bra, eller hur? Det kommer gå bra den här gången också”

Jag blev alltid galen av hennes pepp-talk och ganska ofta slutade det med en trött och lite ledsen mamma som sa ”Ja, jag vet inte vad jag ska säga” Då blev jag ångerfull och bad om ursäkt. Hennes pepp-talk var inte alls dåliga. Då hade jag väl inte fortsatt att ringa henne. Men jag behövde ösa ur mig. Och när hon fick det att låta att allt skulle ordna sig och bli bra tillslut, då behövde jag sätta mig emot. Sätta ord på frustrationen. Sen, när samtalet var över och jag hade fått lite distans så landade mammas ord. Då öppnade sig sinnena och jag kunde ta emot. Ta emot och börja tro. Inte långt efter såna där samtal började saker och ting kännas bättre.
Vilket skit jag la på min mamma för att jag skulle orka hantera mina egna krav på mig själv.

Nu är jag lite bättre. Jag har utvecklats en aning. Jag tycker fortfarande att det är asjobbigt. Men jag krisar inte lika ofta, och definitivt inte lika mycket. Vet inte när jag ringde ett sånt där samtal till mamma senast.
Mitt nya jobb är rörigt. Ostrukturerat. Otydligt definierat. Kort sagt, jag hittar på mina egna arbetsuppgifter i mångt och mycket. Skapar min egen roll. Letar gränser. Och så pratar jag med folk. Pratar, pratar, pratar. Bitvis känns delar av arbetsdagen som en lång kaffepaus. Ibland får jag dåligt samvete utav det. Känner att jag inte jobbar utan driver omkring och är oseriös. Fast jag på något plan vet att detta är en investering. Jag behöver sätta upp mitt nätverk. Utan det kommer jag aldrig kunna få något gjort. Inte i den roll jag håller på att skapa mig. Eftersom jag själv inte producerar något, utan hanterar problem och försöker hitta lösningar till dem, så kommer allt jag gör basera sig på mitt nätverk. Att veta att Kallen kan si, Eva kan sånt och allt däremellan. Knyta ihop personer, eller kontakta rätt person vid rätt tid för rätt sak, och vips kommer vi ha en lösning på ett problem någon har varit stoppad av i veckor.

Men det är jobbigt just nu. Inte ångest-jobbigt. Men jobbigt. Och roligt.
Jag skulle ha skrivit ner mer, men jag tappade tråden och nu har jag inte tid att fundera mer.