shine on you

alltså den här stressen. jag ska väl inte säga att den tar kål på mig, men jag börjar bli trött på att aldrig kunna koppla av och inte ha några måsten inom en någorlunda överskådlig tid. på jobbet är ju högsäsongen egentligen över. men sen kommer en period då alla kunder kommer på att de måste ha än det ena och än det andra och helst skulle det ha varit levererat förra veckan. så plötsligt väller det in en massa ordrar som man inte riktigt har räknat med varken personal- eller råmaterialmässigt och det ska tillverkas en massa småskvättar av ditt och datt och allt blir rörigt och stressigt och spretigt och man vet liksom inte hur man ska få ihop det. det är en sak under högsäsong, för då VET man att det är mycket att göra. men vid den här tiden på året drar ju mina projekt som jag jobbar med under lågsäsongen igång. så ja, det är väl rätt mycket nu och det har varit rätt mycket väldigt länge och jag är rätt så trött på det.

och eftersom jag kommer hem som en urvriden trasa från jobbet varje dag blir det jag gör på fritiden automatiskt lite jobbigt, även om det är roliga saker. ja, det är ju inget nytt under solen direkt. häromdagen började jag faktiskt fundera på om jag kanske rent av var deprimerad, för då känns väl allting jobbigt? och jag tycker ju att saker just nu i allmänet tar emot på ett sätt som jag inte är riktigt van vid, eller så är det som det brukar och bara att jag glömmer det här motståndet efter ett tag.
i alla fall så gjorde jag nåt test som jag hittade på nätet och där stod det att jag var "tillräckligt deprimerad" för att vara med i en studie. först tyckte jag det lät intressant, men sen var det tusen frågor som skulle besvaras och sen skulle man även bli uppringd för att svara på ytterligare frågor och det kände jag inte att jag hade lust med. jag tänker ju ibland att jag skulle kanske behöva hjälp med att lära mig att förhålla mig till mitt förflutna på ett vettigt sätt istället för att ibland triggas igång och rasa ner i avgrunder för saker som i efterhand verkar vara minsta lilla. men jag tar mig ju alltid upp igen, alltid, och sen känns det så löjligt och liksom förmätet att ha hangups för grejer som hände på fucking åttiotalet när det finns dom som har det värre. för det gör det ju alltid. fast sen så tänker jag att jag skulle väl också kunna vara värd att få lite hjälp, jag har ju faktiskt varit med om ganska många och ganska jobbiga grejer, men då fastnar det alltid på att man ska ringa nåt samtal och säga det och jag vill väl fan inte sitta och fläka ut mig för någon främmande som bara råkar svara i telefon. och sen känner jag lite att jag kanske ändå inte vill ha någon hjälp. att det är till mer skada än nytta att börja krafsa i gamla sår och så jävla dåligt liv har jag ju faktiskt inte.

så nä. det blir nog som sist jag hade dom här funderingarna, att jag satt och läste om kbt-behandlingar på vårdcentralens hemsida och att man kunde kontakta dom för att få hjälp och yadayadayada och sen när jag väl ringde så bad jag att få prata med en sjukgymnast istället.

ÄH. såklart är jag inte deprimerad på riktigt. jag är nog mest trött på att ha mycket att göra och på att grejer ur det förflutna plötsligt kommer och trampar med små hårda fötter i minnet. det blir sådär ibland, men det går väl över.