i morse vaknade jag med dunkande huvudvärk och kände mig allmänt trött och eländig och hade mest av allt lust att stoppa i mig en fet värktablett och gå och lägga mig igen. då är det faktiskt inget vidare att vara sin egen avdelning på jobbet och känna pressen att leverera. inte för att jag är så jävla oumbärlig, jag hade väl kunnat ringa och säga att jag är sjuk, jag kommer inte idag och så hade någon fått fixa det mest akuta. men då blir det nödlösningar och allt jobb måste ändå göras på riktigt i efterhand. av mig, så eftersom jag inte var döende så steg jag upp, åt frukost, tog en värktablett och åkte och jobbade istället. efter ett tag släppte den värsta huvudvärken, men jag är fortfarande trött och seg.
fast helgen som helhet var väl lyckad. i fredags fixade jag med maten och sedan hade vi en lugn och skön kväll framför kaminen. på lördagen var tanken att mr S skulle ta med några av de mer långväga gästerna på en liten roadtrip under dagen medan jag var och lade spår, och sedan skulle jag hinna hem och fixa spårkartor och lägga sista handen vid maten och släppa stressen och ta emot roadtripparna och de andra som skulle ansluta lite senare och jag skulle vara nedvarvad och soft och nyduschad och ha ett glas vin i handen, JAMEN ELLER HUR. för det första dök roadtripgästerna upp en timma tidigare än de sagt (alltså, VARFÖR gör man det?) så jag hade inte ens en gång hunnit ge mig iväg till spårskogen utan stod och plockade med kartor och grejer. jaha, då blev det ju förstås en massa hälsande och gud-vad-längesen-sist:ande som drog ut rätt mycket på tiden innan jag ens kom iväg. det tar en timme att köra till spårskogen och väl där fick jag sitta och vänta på först den ena kursledaren, som sedan skickade iväg mig till ett annat ställe där jag fick sitta och vänta på den kursledare som hade listorna. sedan var det en bit att köra till där jag skulle lägga spåren, och ytterligare en bit att gå. sen tog ju spåren sin lilla tid att lägga och sedan var det en timmes bilkörning hem igen, med lite lätt panikkänsla för klockan hade hunnit bli rätt mycket och jag skulle hinna rita rent mina provisoriska spårkartor så att de blev begripliga, medan jag ännu kom ihåg lite hur jag hade gått. och så skulle jag göra vitlöksbröd och fixa sallad och duka och gärna hinna duscha och byta om. ja, jag hann ju med alltihop, men så jävla soft och nedvarvad när folk började dyka upp vet jag ju inte om jag var precis. men det var ju bara att köra på och det var väl hyfsat trevligt. fast jobbigt, vet inte varför jag alltid känner att det är MITT ansvar att se till att samtalen kring middagsbordet flyter på och att det inte blir tyst och jobbigt, jag är ju liksom sämst i sverige på att kallprata så att känna så är ju ett tungt ok att bära.
jag skulle ju upp vid sextiden på söndagen, så jag drog mig väl tillbaks vid midnatt eller så. hade ändå svårt att somna och sov oroligt, men upp och iväg kom jag. sedan hade jag en helt underbar dag i spårskogen, hundarna var duktiga, vädret var toppen, alla var på gott humör. jag kom väl hem vid fyratiden och började fixa med brödbak och matlådor, sen råkade jag TYVÄRR slumra till en stund på soffan så det var lögn att somna vid läggdags.
så idag har som sagt varit rätt segt. datorstrul på jobbet gjorde inte den här dagen mer lättsam, men nu ska jag snart åka hem. ska först löpträna och sedan handla och gå till biblioteket, sedan kommer N över med småttingarna en stund och då gissar jag att vi går till någon lekpark en stund. egentligen hade det varit fullt tillräckligt med bara löpträningen, affären, biblioteket och sedan få krypa ner i soffan eller sängen, men jag hade inte hjärta att säga nej när N sms:ade och ville ha lite promenadsällskap. och imorgon är det agilityträning och det är ju kul, men jag känner mig helt övermätt på socialt liv, vill bara stänga in mig och inte träffa någon utom mr S, men så går det uppenbarligen inte till på saltkråkan.