Neuropsykiatri

Neuropsykiatrisk undersökning… Jag har just satt bollen i rullning med skolan. För på BUP vill de inte starta det hela utan de vill att skolan ska initiera allt. Jag tror att mitt äldsta barn har ADD.
I samtalet med skolsköterskan fick jag frågan om koncentrationssvårigheter - har hen det? Jo, det vill jag nog mena. Hen har ingen uthållighet. Men hen läser ju så mycket? Jo, men sällan i en bok. Hen läser några sidor, något kapitel i en bok och sedan blir den för tråkig så då byter hen bok. Hen har alltid minst fyra böcker på gång, ibland så många som tio. Var gång vi sitter och gör läxor så innebär det minst två sammanbrott då skriken, bankande dörrar och gråt är standard. Inte för att det är svårt att förstå eller för att kunskaperna saknas - men det blir som så överväldigande när läxan hamnar framför och även om det egentligen inte är så mycket så upplevs det som väldigt mycket. Och så har det alltid varit.

Jag har länge tänkt att egentligen är det nog så att vi, alla vi fyra som tillhör mina barns biologiska familj, kan passa in under en NP-diagnos. En del av oss är kanske gränsfall. Andra är mer tydliga. Men jag har alltid tänkt att just mitt stora barn är den av oss som skulle ha sämst hjälp av just diagnosen. Tror att det många gånger skulle kunna användas som skydd, som en ursäkt för att inte ta itu med vad som än ligger framför. Men vårens självskadebeteende och alla samtal under sommaren har gjort att jag ändrat mig. Jag tror att diagnosen främst skulle hjälpa till med att bygga upp självkänslan. Att det skulle bli en "tänk vad jag kan - trots ADD" snarare än "jag har ändå ADD, det är ingen mening att jag försöker". För något jag lärt mig om detta underbara barn är att drivkraft finns det gott om. Även om den inte alltid kanaliseras åt rätt håll.