Reflektioiner

Jag träffade min läkare idag. Vi träffas en gång per år för att tala om mitt liv med diabetes. Läkarens första kommentar var "Det är riktigt roligt att se dig, du strålar på ett helt annat sätt än sist vi träffades." Och jo, så är det ju. För ett år sedan hade jag fortfarande ångest som en daglig ingrediens i mina dagar. Inte hela tiden, inte alltid långvarigt, men varje dag. Jag konstaterade att senast jag hade en riktigt dålig dag var under senvintern.

För ett tag sedan läste jag en bok om Ms bror - om hans barndom med fokus på resan från att identifieras som tjej till att själv identifiera sig som man. En bra bok, självutlämnande, humoristisk och väldigt gripande. Boken fick mig att fundera över min egen barndom. Över svek, ensamhet, övergrepp, misshandel och över bristen på kärleksfulla stunder. Ms brors barndom var långt ifrån kärlekslös - tvärtom hade han väldigt stöttande och kärleksfulla föräldrar.

Jag minns ett telefonsamtal jag hade med min mamma när jag var runt 25 år. Hon sa att hon älskade mig. Jag hade länge längtat efter att höra min mamma säga det till mig men när hon väl sa det gick något sönder inom mig. Jag insåg precis då att min mamma verkligen älskar mig - men att jag inte ville ha det hon kallar kärlek. Det vill jag fortfarande inte. Mamma är på så många sätt trasig i själen och det hon orkar visa av sin kärlek… Nej, jag avstår gärna. Idag är jag över 40 år och har bearbetat det mesta av det som jag levt igenom. Samtidigt kan jag se att det finns bitar kvar.

En psykolog sa till mig en gång att det vi inte reder ut med våra föräldrar (inte nödvändigtvis med dem, men inom oss själva) det lämnar vi istället i arv till våra barn. Mitt självskadebeteende som barn tog sig sällan fysiska uttryck - men visst fanns det där. Och idag får jag bearbeta det tillsammans med mitt barn. Inte just idag - idag har barnet åkt till Göteborg för att, som representant för sin skolas biblioteksråd, gå på bokmässan. En lyckostund för henne hoppas jag. Det har varit lyckostunder för mig att gå på den mässan i alla fall.

Det jag tydligast ser som ett spår av min barndom är hur jag har svårt att lita på att människor bryr sig om mig. Så länge jag är nyttig för dem, så länge som jag har något att ge - så länge kan jag tro att de bryr sig om mig. Men när jag själv har behov, när jag vill ha något från någon, då vågar jag inte. Vågar inte ens fråga, vågar inte be om något. Det värsta som kan hända är inte att vederbörande säger nej. Det värsta vore om jag fick det jag frågade efter i någon slags likgiltighet över det hela.