En stund att minnas

Jag har precis bytt om Tusse för natten. Ett nattlinne i rosa blommor. Hon går hoppandes fram mot vardagsrummet. Eller hoppandes. Tusse kan inte hoppa. Men hon vill tro att hon kan. För brosan kan. Och då vill hon också hoppa. Så hon lyter ena foten och säger ”Opp” Jag går efter och tittar på. I korridoren på väg mot vardagsrummet möter vi Grodan. Han är klädd i en randig pyjamaströja, i övrigt är han naken. Han är på väg till toaletten för att kissa innan det är dags att gå och lägga sig. Tusse och jag fortsätter vidare. I vardagsrummet sitter Sambon på vår fårullspall. Han håller i Grodans Up&Go blöja. Tusse skuttar fram till honom och utbrister ”Mimmi mimmi mimmi”
Vi vet inte riktigt vad mimmi betyder. Ibland tror jag att det betyder ”min” men hon verkar använda det till lite allt möjligt.

Sambon kramar om Tusse och sätter på Grodans blöja på hennes huvud. Hon ser ut som en lite kock med blöjan på huvudet. Hon blir mäkta stolt över sin nya huvudbonad. Precis då kommer Grodan tillbaka från toaletten. Han börjar skratta när han får se Tusse med blöjan på huvudet. Tusse skrattar hon med. Jag och Sambon skrattar tillsammans med våra barn.
Helt plötsligt har vi en sån där stund då vi alla är tillsammans i samma stund, på samma plan, i samma läge. Tillsammans. En enhet. Större än antalet individer.
En sån där stund som jag trodde vi skulle ha många av när man var en familj. En sån där stund som jag själv minns från min egen barndom.
Den där romantiska bilden av familjelivet. Stunder av gemenskap och glada skratt.

Verkligheten är ju inte riktigt så. I alla fall inte i detta skedet av vårt familjeliv.
Verkligheten druknar mer i vardagens alla detaljer. Barnens olika behov, krav och humör. Sambons och mitt eget humör och lista av saker att göra. Vårt familjeliv handlar mycket oftare att dela upp oss och göra olika saker. En tar Tusse och byter bajsblöja medan den andra fortsätter med middagen. Någon pratar med en arg och ledsen Groda som inte fått göra just vad han för stunden vill, den andra springer efter Tusse som är på väg till grannen. Barnen växlar mellan att vara glada, arga, ledsna och göra illa sig. Om vart annat. Sällan helt i synk. Och så där rullar det på. En upp, någon annan ner. Är det inte barnen så är det vi. Och så är vardagen för det mesta.
Det betyder inte att vi jämta är sura och griniga. Bara att vi inte så ofta är på samma plats, tillsammans, på samma glada humör alltihop. Det duggar inte tätt med stunder där vi alla fyra delar samma skratt.

Men igår hände det. Och det är ett stund att minnas.