Lite ditt och datt

Det nya jobbet tar all min tid. Jag slukas och det är både jobbigt och roligt.
Minst 5 stycken texter till Hypo har susat förbi och tillfället gått om intet. Jag hann inte ens skapa klart i huvudet. Vilket är vad jag brukar göra när jag inte sitter vid en dator. Jag skriver nästan alltid på texter till Hypo. Några blir faktiskt skrivna. Många försvinner på vägen. Nu försvinner de allihop.

Tusse tycker det där med dagis är så där. Nu har hon fattat vad det hela handlar om och det grinas väldigt när Sambon lämnar. Oj, jag kommer dö när det blir min tur att lämna i nästa vecka. Jag vet att det går över. Jag vet att det blir bra. Men det betyder inte att jag gillar det. Grodan var lättare, för han var så självklar på dagis. Även om han också grinade när man lämnade honom, så visste man att så fort man var utom synhåll så var leken igång. Tusse är inte riktigt samma lika. Hon tankar mamma eller pappa både ofta och mycket. Måste sitta och nypa oss lite i handen. Bara för att känna närheten och att vi finns fysiskt.
Och dagis berättar också att det för det mesta går bra. Men hon grinar en stund när Sambon har gått. Och under dagen kommer hon på några gånger att mamma och pappa inte är där. Då blir det lite jobbigt en stund tycker hon. Jag ser det tydligt. Jag ser behovet. Vi ser det ju hemma också. Hon kan leka fint både länge och väl. Men så måste hon bara få sitta hos en och tanka en liten stund. Därefter klättar hon ur famnen och fortsätter.
Nåja. Det blir bra. Men jag fasas lite för den här perioden innan hon landar ordentligt på dagis. Och jag hoppas verkligen att vi kommer till den punkt där hon tycker det är ok att bli lämnad på dagis.

Grodan är hostig. Som alltid när han blir förkyld. För några dagar sen skällde det i hostan som kruppen gör. Men det blev aldrig riktigt dåligt. Och nu är det den där trista, torra hostan som kan hålla på i evighet. Det går bra på dagarna, men nätterna är rätt jobbiga. Men mitt i allt detta börjar Grodan vakna när han är kissnödig. 5 natten på rad är vi uppe och kissar och blöjan är torr på morgonen. Vägen mot blöjfri har börjat på allvar.
Och han berättar. Berättar och berättar. Som härom natten när han och jag var uppe och kissade. Först han. Sen jag. Jag viskade
- Vad duktig du är Grodan. Vaknar och går och kissar.
- Får vi prata så här, viskade Grodan tillbaka
- Ja, det är ok. Om man pratar så här lågt.
- Vet du, rådjuret (fast han säger jåjujet), han tittar på mig med uppspärrade ögon när han viskande börjar sin berättelse. Oj oj oj.. här kommer något spännande säger hela hans kropp, mimik och inlevelse.
- Rådjuret, upprepar han, och älgen, vet du dom... dom.. när dom träffas så börjar dom bråka.
Sen höjer han ögonbrynen, slår ut med händerna, glömmer bort att han ska viska och fortsätter i vanlig samtalston
- För dom vet ju inte att man inte ska bråka.
Alla historier är lika viktiga. Spännande. Och han går all the way när han berättar dem. Det spelar ingen roll om det handlar om rådjuret eller hur han säger till Dante på dagis att han inte får ta de andra barnens saker.

Min pappa är dålig. Han har varit det en tid nu. Problemet är att vi inte vet hur dålig han är. Nu drunknar allt i att han har så ohanterligt ont i knät. En gammal operation som kanske måste göras om. Men värken han har smular sönder honom i småbitar. Samtidigt har man hittat att han har dåliga blodvärden. Läkarna tror att han blöder någonstans innuti. Men man vet inte var, eller varför. Pappa ser bara smärtan i knät. Vi ser honom sakta brytas ner rent generellt pga sömnbrist. Men den potentiella allvaret skulle ju faktiskt kunna vara vad som ger honom så dåliga blodvärden. Undersökningar är inbokade och det är bara att vänta. Och det är väl det vi gör.

Nej. Nu hinner jag inte mer. Det har tagit mig små stunder i två dagar att få ner detta. Så, det får räcka för idag.
Tjillevipp så länge.