Down memory lane - det gamla huset

Var och sprang runt i korridorerna i det gamla huset jag brukade jobba i. En gammal kollega dök upp och sa förvånat
- Jag tyckte jag kände igen rösten.
Vi började prata. Så där som gamla kollegor som inte känner varandra så väl gör. Jag sa att mitt nya jobb kommer göra att jag springer i de gamla korridorerna en del igen. Att mycket hade hänt på de år jag varit borta och att allt var väldigt förvirrat.
Han tittade på mig och undrade hur länge jag varit borta. Innan jag hann svara gissade han på 3 år. Jag rättade honom med att säga att jag varit borta i 7 år.

Ganska precis faktiskt.
För 7 år sen lämnade jag byggnaden bakom mig. En vän/kollega och tillika fackrepresentant hade gett mig rådet att jag behövde byta chef. Varken min vän eller jag kunde säga vad som hade hänt, men att jag låg på chefens svarta lista var ganska uppenbart. Min vän gav mig rådet att inte göra någon större affär utav det.
- Du kan lätt bevisa att din chef inte har gjort sitt jobb som han ska. Men det enda som kommer hända är att han får mer emot dig. Och det kommer kosta dig i längden. Och Jazzie, gör inget dumt. Även om företaget är stort, så är det mindre än du tror. Era vägar kan mycket väl korsas igen, och då vill du inte ha skapat dig ovänner.

7 år. Och nu korsas våra vägar igen. Min gamla chefs och min. Företaget var inte större än så. Vägarna tenderar lätt att gå i cirklar. Och jag är väldigt glad att jag följde min väns råd, trots att det gjorde ont att inte få påtala orätten som jag råkat ut för. Det var så stort då. Tog mig lång tid att lägga bakom mig. Men nu är det verkligen bakom mig. Jag har till och med utvecklats så pass att jag kan förstå delar av det min chef försökte ge mig feedback på under de år han var min chef men som jag då inte alls kunde ta till mig. Det bara sårade och jag blev arg.

Min vän, han med rådet, sprang jag för övrigt också på idag. Minns inte när jag träffade honom senast. Jag har honom på Facebook, så uppfattningen när senast vi sågs blir lite skev. Jag vet ju hur hans renoverade kök ser ut, men när jag faktiskt träffade honom var nog flera år sen.
Som jag sa, vägarna tenderar att kröka sig till cirkelformer.

Det gamla huset väcker minnen. De är mellan 7-14 år gamla. Mannen som sitter vid sitt skrivbord i mörkret och tittar på sin datorskärm. Han och jag delade rum den första tiden. Vi båda vara alldeles nya och vilsna. Tänk att det snart är 14 år sen vi satt där.
När jag går genom garaget så minns jag mornarna då jag var ihop med en kille på jobbet (vad kallade jag honom är på Hypo? Pojken?? Minns inte) Vi kom i hans bil och parkerade i garaget. Båda livrädda att vi skulle stöta på någon som vi kände och behöva förklara varför vi samåkte till jobbet. En snabb puss hejdå som kändes livsfarlig och så gick till varsin dörr i garaget och försvann till våra olika delar av huset. Nu är han gift. Jag är sambo och har två barn. 7 år. Mycket hinner hända.

Huset kommer alltid ha en speciell plats i min värld. Det är det jobb där jag har haft absolut roligast på. Det var en tid där jobb och privatliv vävdes ihop. Vi var alla ganska unga. Singlar. Utelivet var centralt. Kollegorna många. Det var pubar på jobbet, after works, fester och med tiden verkliga vänner som trillade ut ur de där åren.
I helgen ska jag och Sambon på bröllop. Hon som gifter sig träffade jag första gången när jag var i det gamla huset på anställningsintervju. 14 år sedan.
Vägen kröker sig och återvänder till det gamla huset. Mycket av mitt vuxna Stockholmsliv springer ut ur det där huset.