idag känner jag mig lite som en jordgeting; ilsken och på gränsen att stickas hela tiden så fort någon kommer för nära.
det finns väl lite orsaker till detta, och en av dom är pms. SÅKLART. en annan är mitt knä. som bara blir "bättre", men aldrig "bra". är så jävla trött på min trasiga kropp, på att det alltid alltid alltid är minst någonting som gör ont. men ja, det är ju som det är. och jag gör sjukgymnastik, men än så länge gör det varken till eller från. och jag har löptränat lite försiktigt och det har gått bra, men så ökade jag distansen litegrann (håller på med ett komma-igång-program) och då blev det VÄRRE. piss piss piss.
saker som stör mig annars just nu:
1.
mina föräldrar har varit på semster och igår ringde min mamma för att berätta att de hade kommit hem. eller egentligen mest för att ondgöra sig över att JAG inte hade ringt och kollat så att de hade kommit hem. suck.
när vi var hos dom i somras så ondgjorde hon sig över att vi var där så kort tid och sedan dess har hon flera gånger sagt att de vill komma hit och hälsa på "någon gång i höst" och jag har sagt att jag ska återkomma när jag vet när det är viltspårträning. jag ser ju inte precis fram mot detta besök om man säger så, eftersom det är synonymt med ÖVERNATTNING med allt vad det innebär av för lite plats, kanske inte rent fysiskt, men mentalt, en känsla av att ens hem har blivit...besudlat, smutsigt, äckligt.
så igår frågade min mamma när de "fick" komma, och jag sa att nu har jag fått datumen för viltspåren nu, men jag har inte hunnit gå igenom kalendern riktigt och kolla vad som är på gång (vilket är sant). "nej, du vill väl säkert inte att vi ska komma", sa mamma martyr då, och jag svarade någonting om att jag inte hunnit skriva in datumen i vår gemensamma kalender än och därför hade jag ingen överblick (vilket OCKSÅ är sant), men att jag skulle återkomma med det lite senare. "ja, man får väl vara tacksam för att du ens har tid att prata i telefon med en", svarade mamma martyr då med en stor martyrsuck, och fortsatte en god stund i samma stil och jag hade mest av allt lust att drämma på luren i örat på henne (som man kunde göra förr, när man hade en rejäl LUR och inte någon fjantig liten leksakstelefon med en massa känslig elektronik), men det gjorde jag förstås inte eftersom jag är så. jävla. väluppfostrad. men man kan väl inte precis räkna det samtalet som en stämningshöjare. plus att jag har en helg med ovälkommet besök att "se fram mot" eftersom jag inte riktigt är i en position så att jag kan slingra mig ur det. PISS.
2.
mr S och jag ska ha en liten tillställning hemma om några veckor. hans initiativ och mestadels hans vänner. eller det är väl för all del VÅRA vänner, men han har känt dom längst. jag har ju inte så många vänner, men så tänkte jag att jag kunde ju bjuda B, som är den jag har mest kontakt med även om vi inte träffas så ofta längre. men vi brukar i alla fall prata i telefon någorlunda regelbundet. B och jag har en gemensam kompis, E, som jag nästan inte haft någon kontakt med överhuvudtaget på flera år, mestadels beroende på att jag inte är så social och att E alltid är så JÄVLA upptagen, men jag sa i alla fall till B att jag skulle sms:a E också, kan hon så kan hon liksom.
B, E och jag är ganska olika som personer, vi har haft hästarna som vår minsta gemensamma nämnare. när vi har umgåtts har det alltid varit utan våra "respektive" (när vi haft några) eftersom de i regel inte varit intresserade av vårt stallsnack. för ett par år sedan separerade E och hennes man, men enligt B så umgås de tydligen ändå lite mer än bara som vänner. men det är ju deras sak, inte min.
B har nyligen träffat en ny och är sådär rosafluffigt nyförälskad, och jag sa lite spontant att "jamen ta med honom" när jag bjöd in till den här lilla tillställningen, det är ju liksom inte så att vi haft som PRINCIP att inte umgås med respektive, det har bara blivit så eftersom vi har haft ett gemensamt intresse som de inte delat. ja, i alla fall, efter någon dag så ringde B upp och frågade om jag hade bjudit E. nej, det hade jag inte blivit färdig att göra än. då tyckte B att jag även kunde bjuda K, exmannen, för "han är ju faktiskt himla rolig på fester och så". nu tycker inte JAG att han är så himla rolig och jag tycker väl mest att om jag aldrig bjöd med honom under de 20 år som han och E var gifta, varför skulle jag börja med det NU när de har separerat?
och sen kom mr S och frågade om jag inte skulle bjuda P och hans fru. P och jag träffades i samma veva som jag träffade psykopat-H, och han har varit med på färden så att säga, och vi umgicks kanske inte jätteofta, för vi bodde i olika städer, men ändå med en viss regelbundenhet. men så träffade han sin fru och sen har vårt umgänge runnit ut i sanden, fastän vi bor närmare varandra nu än vi någonsin gjort förut. det är lite tråkigt, men det blir ju sådär ibland. det känns som att man bara har plats för ett visst antal människor att odla tajtare relationer med, och skaffar man en ny relation så måste någon annan försvinna. men visst, en "tillställning" (hade det varit en månad sedan hade vi kanske kallat det "kräftskiva" men nu vet vi inte vad vi ska kalla det) hade väl varit ett utmärkt tillfälle att återuppta kontakten på, där har ju mr S (som inte känner P) alldeles rätt. men jag känner bara att ÅÅÅÅH VAD JOBBIGT. det är det här med att tussa ihop folk som inte känner varandra, då känner jag att det liksom är MITT ansvar att se till att folk trivs i varandras sällskap och har saker att prata med varandra om så att det inte blir pinsamt tyst och jobbigt. och eftersom jag inte själv är någon kallpratets mästarinna så känns det...JOBBIGT. snudd på oöverstigligt och inte alls roligt. bättre att låta bli faktiskt. och då känner jag mig ofattbart tråkig, och det är väl inte heller en så kul insikt.
3.
att jag måste åka och handla efter jobbet, samt åka och köpa drivrem och luftfilter till gräsklipparen och VARFÖR ÄR DET ALLTID JAG SOM MÅSTE GÖRA ALLA TRÅKIGA SAKER? (svar: för att jag jobbar i stan, där allting finns, och på vägen till och från mr S' jobb finns...ingenting. så det är väl självklart att det är jag som ska handla när jag ändå kör förbi. allt annat vore rena idiotin. men det är ändå SÅ JÄVLA TRÅKIGT.
4. folk, generellt. speciellt folk som har det väl förspänt och liksom tar det för givet att alla andra också har det lika bra förspänt. att vissa alltid verkar ha helt obegränsat med pengar, barnvakter, föräldrar som ställer upp och hjälper till med allt från husrenoveringar till lån av bil, båt, sommarstuga, WHATJÄVLAEVER, som har miljoner semesterdagar och råd att åka utomlands tre-fyra gånger per år och först åker på något jävla all inclusive med barnen och sen lämnar vi barnen hos föräldrarna/svärföräldrarna och åker på semester helt för oss själva, för "det behöver man ju också". och när dessa personer som har det så väl förspänt sätter upp sina jätteförvånade miner över att andra, som inte har det lika väl förspänt, kan tycka att saker känns svåra eller jobbiga just för att de inte har den här stadiga och säkra tillströmningen av pengar, barnvakter, möjlighet att få låna både det ena och det andra så att livspusselbitarna liksom bara lägger sig på plats hur enkelt som helst. jag blir så jävla provocerad när folk liksom bara tar för givet att alla har samma förutsättningar när det borde vara allmänt känt att det inte är så.
ja. det var ju inte allt som rör sig i min pms-infekterade hjärna just nu, men lite.
har dessutom nästan till 100 % bestämt mig för att stryka mig från söndagens tävling. för nu är det faktiskt för mycket. det började när vi åkte till stockholm på semestern, det var kul men samtidigt jobbigt. sen blev hundarna sjuka, sen blev jag sjuk, och sen var semestern slut och efter det har jag faktiskt antingen tävlat eller varit på uppvisning eller båda delarna varenda helg. den ursprungliga planen var inte sån, men jag fick stryka mig från några tävlingar när valpen var sjuk, så tävlingssäsongen har blivit lite förskjuten. söndagens tävling var tänkt att bli den sista för i år, men nu tror jag faktiskt att jag ska strunta i den helt och hållet, jag har tappat sugen lite. och valpen har presterat så himla bra så han kan faktiskt få lite ledigt nu. dessutom tycker han inte om att ligga när det är blött och kallt, han gör det ju om jag ber honom men det känns inget vidare att pressa honom att göra saker som han egentligen känner olust för när han är så mån om att vara till lags i vanliga fall. vi är visserligen bara ett förstapris från nästa titel och det hade i och för sig varit så himla skönt (och kul!) att ha det avklarat i år och kunna börja träna på allvar för nästa klass och ha som mål att starta där nästa år. men nä. då blir den här tävlingen på söndag som en slags måstematch, och om man ska lägga den pressen på en enda tävling så får man väl själv vara lite taggad, och det är jag verkligen inte just nu. då känns det bättre att vänta till våren, då är det inte hela världen om det skulle gå dåligt vid något tillfälle, för då finns det miljoner tävlingar inom rimligt avstånd. så får det nog bli.
och JAG behöver ha lite ledigt, jag som uppenbarligen inte får någon energi av att umgås med andra. min son har ju fattat det där för längesen, han säger rätt ut att han måste isolera sig när han har träffat folk varje dag. jag borde ta lärdom, jag är nog lite som han i det avseendet.
så. nu har jag fått rensa lite i hjärnan, nu känns det bättre.
roliga saker:
* fick hoppa bana med minsting på agilityn igår och det gick jättebra. och det är betydligt roligare än att bara harva på enstaka hinder.
* har blivit tillfrågad om jag och valpen, in case of, kan ställa upp på riktiga eftersök vid jakt. gud så spännande!
* eftersom jag nästan säkert inte ska tävla på söndag har jag helt plötsligt en HELT LEDIG HELG. och det känns fantastiskt. jäää jäää jäää.