Om sorg och saknad

Det spelar ingen roll hur jag gör - jag sörjer dig ändå. Jag försöker ibland att minnas allt det goda vi hade, alla de vackra stunderna. De var så många och ändå så lätt förgångna…

I början talade jag om för dig hur svårt jag har med tillit. Hur mitt förflutna skadat min förmåga att våga tro på det som händer, hur jag inte tillåter mig att tro. Ändå trodde du mer på din känsla av trygghet, av tillit än på det jag sa. Det föll dig aldrig in att jag inte vilade i samma känsla av symbios som du.

Gång efter annan visade jag dig, berättade jag för dig, hur ditt agerande fick mig att vackla. Hur du gjorde fick mig att fundera på vad för plats jag hade i ditt liv. Du valde ändå att lita på din känsla, din trygghet.

På många sätt summerar det vår historia. Din känsla, din bild, din verklighet var alltid mycket mer verklig än något jag kunde säga. Jag nådde dig aldrig. Och när jag vägrade att acceptera att din bild var den enda sanna så började vår färd mot slutet.

Jag vet att du pratade med mina vänner, hur du försökte förmå dem att ge dig lösningen till gåtan som var jag. Jag vet att K gav dig svar. Aldrig har jag hört någon som så klockrent kunnat sammanfatta hur jag fungerar som K lyckades med. Men du lyssnade ändå inte. För K sa inte det du ville höra. Sa inte det du kunde ta in. Och du avfärdade det på samma sätt som du avfärdat så mycket annat som sagts dig.

De senaste åren har använts till att försöka hitta vägar framåt. Men jag lyckades inte. Trots allt det vackra som fanns i en av vågskålarna fann vi ständigt oss själva i den andra. Trots alla samtal, trots all öppenhet, all smärta, alla försök - ständigt i skålen av missförstånd och misstro. Vi försökte så länge, så mycket, så ofta - för vi älskade i sanning både hett och intensivt. Ändå kunde jag aldrig lyckas känna att du förstod mig, att du faktiskt såg världen från mitt håll. Alltid var det något i min bild, min version som behövde korrigeras - och med den ändringen var det inte längre min bild.

Till slut nådde jag vägs ände. Jag tvingades inse att jag inte längre kunde lägga så mycket tid, så mycket energi på vår relation. Inte när jag behövde mitt begränsade förråd av energi till barnet som ropade på att bli sedd. Men när jag sa det så trodde du mig inte. Genast rasade din svartsjuka iväg och målade faan på väggen.

Kärleken är inte död. Jag älskar dig ännu - och kommer nog alltid att göra. Men kärlek är inte nog. Kärleken övervinner inte allt. Och därför märker jag hur jag motarbetar mig när jag försöker minnas allt det goda vi hade, alla de vackra stunderna. En del av mig vågar inte minnas för risken att hoppet tar överhand blir för stor. Och jag måste inse nu, efter flera år av förtvivlade försök, att vi inte har någon framtid tillsammans.

Så delen av mig som inte vågar minnas gör allt den kan för att sätta spikar i kistan. Jag träffade för lite sedan människan du så innerligt avskyr, personen som du satt som symbol för alla våra misslyckanden. Jag vet att om du någonsin får reda på det så kommer du att backa ifrån mig. Jag har också låtit en av mina vänner bli en vän med förmåner som det så vackert kallas. Jag vet att om du någonsin får reda på det så kommer du öka distansen till mig än mer. Jag gör tusen och en saker - både små och stora - som jag vet att du inte tycker om. Bara för att försäkra mig om att avståndet oss emellan förblir tillräckligt stort.

Jag slår i spikarna i kistan. Gör det medvetet och systematiskt. För att jag älskar dig. För att jag inte kan leva med dig. För att det smärtar mig att leva utan dig. För att, förhoppningsvis, till slut kunna låta mig minnas allt det goda vi hade, alla vackra stunder.