Smolk i bägaren

Idag ringde min tilltänkta arbetsgivare, A, och meddelade att nystartsjobb-bidraget hen är beroende av för att kunna anställa mig inte verkar bli något av. Och avgrunden öppnade sig. Jag stod där en stund och vacklade innan jag bestämde mig för att inte trilla - inte ännu.

Att ha valet, att ha styrkan att kunna välja att trilla eller att låta bli - vilken seger! För ett par månader sedan hade jag inte haft något val. Hade jag inte kunnat göra annat än att slukas av hålet och sedan fått ägna tid och energi åt att försöka klättra upp igen. Men idag kunde jag välja. Styrkan i att ha valet var, i sig självt, stärkande. För två år sedan var det en bedrift att orka kliva ur sängen för att möta morgonen och idag valde jag att inte låta mig uppslukas av det svarta hålet.

Istället insåg jag att jag behövde få prata med handläggaren och ringde upp. I samtalet insåg jag att handläggaren inte hade särdeles god koll på den förordning som ligger till grund för beslutet så jag bad om att få läsa den själv, kunde möjligen mail skickas till mig? Jo, det gick bra och när jag läser texten finns inga hinder för att jag skulle kvalificera mig till nystartsjobb. Jag har varit arbetslös tillräckligt länge, jag är i rätt ålder och jag är (sedan en timme tillbaks) inskriven hos arbetsförmedlingen som arbetssökande.

Nu återstår att övertyga handläggaren om att min tolkning av författningstexten är den korrekta. Eller så får jag övertyga förvaltningsdomstolen om detta. Oavsett vilket så är jag stark nog att ta fighten. Och det är ytterligare en pusselbit i vem jag är. Jag är en sådan som tar fighten - även om det var länge sedan jag gjorde det.

När jag talade med A, efter att ha kollat upp allt, höll A med - vi är beredda att ta detta till förvaltningsdomstolen om vi måste. Det är skönt att vi är på samma linje.

Så dagens svarta hål reducerades snabbt till smolk i bägaren.