Ett skitår

Senaste året har varit rätt mycket skit. Och nu talar jag inte om kalenderåret utan de senaste 12 månaderna. Eller 24 om jag ska vara ärlig. Och de första 12 månaderna var det så mycket sjukdom att allt rasade samman. Något jag skördat frukterna, eller kanske tistlarna, av under det senaste året. Relationer som gått åt helvete, barn som skär i sig och en vardag som inte fungerar särdeles väl är summan av det senaste året.

Men det känns som att det har vänt nu. I oktober börjar jag att jobba efter drygt två år som arbetslös. Barnet har inte skurit sig sedan i maj. Relationerna som gått sönder är, och tror jag, förblir sönder men andra relationer har i gengäld fått växa sig starkare. Vänner som jag försummat under de senaste två åren har fått mer uppmärksamhet och jag märker att jag har saknat dem. Jag har inte varit kapabel att underhålla de relationerna, men de har inte vissnat och dött utan bara vilat för att återupptas.

Behovet av att skriva har växt sig allt starkare. För jag skriver alldeles för lite för byrålådan och att skriva har alltid varit ett sätt för mig att läka.

Att få skriva om hur eländig jag känner mig som förälder. När ens barn skriker efter uppmärksamhet på all sätt men ändå inte får den. Att det ska krävas att hen skär sig för att jag ska vakna och verkligen lyssna... Det ger inga guldstjärnor i kanten när jag bedömer mitt eget föräldraskap. Visserligen väcktes jag slutligen, visserligen har vi en bättre kontakt, bättre samtal, bättre gemenskap, bättre flöde i kärleken nu - men jag dömer mig ändå. Visserligen led jag av depression, visserligen finns det en högst närvarande annan förälder, visserligen finns det en del förmildrande omständigheter - men jag dömer mig ändå.

Och när jag gråter växlar jag mellan att gråta över mitt barns förtvivlan som behövde ta sig så starka uttryck och över mina egna tillkortakommanden. Hur kunde jag bara? Och älskade barn som behöver slåss så hårt för att bli sedd!

Vi bygger vardagsrutiner igen. Försöker att få in tid att se barnen samtidigt som vi försöker få maten serverad och hitta energi till att städa. Vardagspusslet snarare än livspussel. För vardagen är den grund varpå livet vilar. Åtminstone för mig.

Försöker också att hitta bitar att bygga upp livspusslet med. Vad vill jag göra, vad behöver jag göra för att inte halka ner i depressionens käftar igen? Söker och finner för att förkasta, söka och finna igen.

Pratar mycket med M som just separerat. M som har fyra barn och vars ex tryckt ner hen i skorna. M tycker att jag är klok och jag uppskattar att få den återkopplingen. Behöver den. Behöver få känna mig mer som jag. För depressionen har ätit upp så mycket av det som en gång var jag. Och innan jag åts upp av depressionens tyngd var jag klok.

Inser att klokhet kräver interaktion. Annars blir det mest tvivel. Och jag har isolerat mig under de senaste åren. Isolerat mig från både vänner och fiender, från dem som drog mig nedåt och från dem som har förmågan att lyfta mig. Att umgås kräver energi och den energi jag hade reserverade jag för familjen - och det räckte ändå inte. Nu har jag lite mer ork och kan umgås med de där människorna som lyfter mig.

Livet blir bättre. Visserligen kommer bakslag. Men de kommer inte lika ofta och stannar inte lika länge. Just idag är ingen bra dag - men det är inte heller en dålig dag.